Är Förintelsen en gåta?

Frågan om hur den nazityska utrotningen av judar var möjlig är ständigt aktuell. Den ställs om och om igen trots att forskning inom olika vetenskapliga discipliner har erbjudit olika förklaringsmodeller. Trots det verkar Förintelsen vara ett mysterium för många.

Som jag ser det handlar frågan inte om att vi har svårt att förstå och förklara massmord i sig utan det som utlöser den mentala blockeringen är att det var Tyskland – som ansågs vara en ledande europeisk stat med en högtstående kultur – som planerade, initierade och verkställde ett systematiskt utrotningsprogram riktat mot judar. I detta faktum finns grundorsaken till varför frågan, om hur Förintelsen var möjlig, fortsätter att bearbetas och varför ansträngningar har gjorts för att särskilja nazister från tyskar.

Oförmågan att acceptera tysk brutalitet och grymhet i nazistisk skepnad är inget nytt fenomen. Protyska känslor och en beundrande syn på tysk kultur fanns exempelvis i Sverige vilket ledde till att många var skeptiska till uppgifterna om övergrepp och terror bland annat i det tyskockuperade Polen. Sen fanns det sådana som menade att det var nazisterna som låg bakom terrorn och inte tyskarna. En sådan individ var professor Victor Klemperer (1881–1960) som var tysk av judisk börd men som hade konverterat till protestantism. Det i sig var betydelselöst i den nazityska regimens ögon. Han överlevde kriget tack vare att han var gift med en icke-judisk tyska och för att han kämpat i första världskriget men deras tillvaro hade varit allt annat än enkel under Hitlers tid vid makten. Likväl hade Klemperer svårt att förlika sig med det faktum att nationen och folket som frambringat stora poeter, filosofer, konstnärer, dramatiker och ingenjörer också hade genererat ett antisemitiskt, rasistiskt och auktoritärt nationalsocialistiskt parti lett av Adolf Hitler.

Victor Klemperer. Källa.

Inom samma kultursfär rymdes alltså Goethe, Schiller, Brahms, Mann med flera och Rudolf Höss – kommendant i Auschwitz och ansvarig för massmord på hundratusentals människor.

Klemperer plågades av denna insikt och gav uttryck för det upprepade gånger i sina dagboksanteckningar. Exempelvis i maj 1942 skrev han. ” Jag är tysk och väntar på att tyskarna ska komma tillbaka; de har gått och gömt sig någonstans.”

Men hur kunde en lärd man med Klemperers intellektuella kapacitet ha missat att tyskarna fanns där runtomkring honom hela tiden. De utgjorde inte enbart Hitlerregimens lojala anhängare. De var också den tysta majoriteten av medlöpare. Regimens samhällsvision förverkligades med hjälp av tiotusentals tjänstemän på alla nivåer, av jurister, ekonomer, journalister, lärare, läkare, psykiatriker, ingenjörer, järnvägsanställda och universitetslärare samt inte minst miljontals poliser, säkerhetspersonal, soldater och officerare. Bland dem fanns ideologiskt motiverade mördare, exempelvis sådana som tjänstgjorde i de så kallade insatsgrupperna som sköt ihjäl hundratusentals judar bakom frontlinjen i Sovjetunionen. Dessa fanns också i den lilla kärna av SS-personal som skötte utrotningen av judar i förintelseläger.

Men den stora massan – kollektivet som bar upp regimen och lät sig användas som verktyg av den – var inga mördare. Ändå bidrog de till att skapa, som Géraldine Schwarz skriver i sin bok Medlöparna, ”de nödvändiga förutsättningarna för en av de grövsta organiserade statsförbrytelserna som mänskligheten upplevt.”

Berodde det på att majoriteten av dem var fanatiska antisemiter och rasister? Sådana fanns så klart men även detta faktum kompliceras av historikern Christopher Browning som skrivit en banbrytande bok om reservpolisbataljon 101, som sändes till ockuperade Polen och deltog i masskjutningar av polska judar. Enligt Browning var det inte främst hänsynslös antisemitism som drev reservpoliserna – män i medelåldern – till att begå illdåd, utan bland annat grupptryck, orderlydnad med mera.

Deras ageranden kan inordnas i en större fråga: Varför fogade sig så många tyskar och verkställde direktiv som gick emot universella etiska normer?

Svaret på den frågan började vissa tyska akademiker att söka ganska omgående efter kriget. En av dem var sociologen Eugen Kogon, som varit motståndare till hitlerregimen och internerats i koncentrationsläger. Hans mest kända verk är SS-staten: de tyska koncentrationlägrens system som gavs ut redan 1946. I bokens sista kapitel resonerar Kogon kring just vad det var som gjorde det tyska folket dels mottagligt för Adolf Hitler, dels fogade sig. Förutom tankegångar om Tysklands historia och den tyska protestantismens betydelse för förändringar i synen på moral så pekar Kogon ut två egenskaper i den tyska folksjälen som underlättade underkastelsen inför Hitlers regim: militarism och auktoritetstro.

Militarism ska i det här fallet inte tolkas som preussisk militarism och krigiskhet utan bör förstås i dess civila variant: sträng pliktkänsla, karaktärsdisciplin, lydnad med mera. Vid sidan av detta fanns alltså auktoritetstron, som bland annat antog formen av osund servilitet inför makt. Barn förväntades blint lyda föräldrar och föräldrar i sin tur böjde sig för statsmakten. Hitler och hans anhang kunde utnyttja dessa reflexer hos det tyska folket. Som Karl Möbius (polisman som tjänstgjort som vakt i förintelselägret Chelmno) minns efter kriget:

Under min tjänstgöring som soldat och polisofficer påmindes vi ständigt om att order måste utföras. På grund av denna uppfostran var en order något heligt för mig. Dessutom hade kapten Lange* sagt till oss att ordern rörande utrotningen av judar hade utfärdats av Hitler och Himmler. Vi hade drillats i att betrakta alla order från statens ledare som legitima.

(*SS-kapten Herbert Lange hade varit förintelselägret Chelmnos första kommendant).

Kogon skriver:

Tyskarnas nästan ovillkorliga auktoritetstro gjorde dem småningom benägna, att även i diktaturen betrakta de häktade och inte de häktande som förbrytare.

Hitlerregimen utnyttjade folkets positiva egenskaper för sina egna syften och folket var för fegt för att gå mot kollektivet, enligt Kogon.

Varje försök till analys av hur Förintelsen var möjligt måste ta sin utgångspunkt i just den insikten.

Men Tysklands ställning som en kulturnation bidrar till en mental blockering som kan exemplifieras så här. På en fråga om varför Förintelsen hade sitt ursprung i Tyskland svarade Pieter Meerburg, en holländsk man som räddade judiska barn under Förintelsen:

Tyskland var i spetsen för teater, film, litteratur och musik och producerade också de största forskarna – män som Einstein och Planck. Tyskarna var Europas mest sofistikerade, intelligenta, intellektuella människor – otroligt.

(Källa: The heart has reasons, 2006, av Mark Klemper.)

Med andra ord: Förintelsen är i sig ingen gåta. Oviljan att acceptera att det var Tyskland – som ansågs vara en framträdande nation; ett centrum för bildning, kultur, innovation och ordning – och tyskarna som låg bakom de ”grövsta organiserade statsförbrytelserna som mänskligheten upplevt” är dock en gåta.