Polacker har flera gånger behövt göra någonting som svenskar, lyckosamt nog, sluppit: rekonstruera sin nation efter ockupationer. Så skedde efter 1918 när Polen återuppstod som självständig nation efter 123 år av icke-existens. Så skedde också efter 1989 när Polen skakade av sig det totalitära kommunistiska systemet och blev demokratiskt. I den här nationsrekonstruktionen har historieskrivningen tilldragit sig särskild uppmärksamhet, och således utsatts för politisering.
Tiden efter 1989, när historiker kunde börja arbeta fritt utan att behöva ta hänsyn till ideologisk korrekthet och censur, har dock präglats av motsättningar och schismer mellan dem som menar att polsk historieskrivning förvrängs av kommunisternas arvtagare och dem som menar att den förvrängs av nationalistiska historiker. De förra hävdar att Polen fortfarande lider av en postkommunism som måste dras upp med rötterna, alltså behövs en ny nationsrekonstruktion; ett nytt Polen, en fjärde republik.
Efter parlamentsvalet 2015, när det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa fick flest röster och tog regeringsmakten, blev det tydligt att man avsåg återuppta kampen, som inleddes förra gången partiet var i regeringsställning 2005-2007, om det förflutna. Enligt PiS ska historieskrivningen rensas från vad man upplever som kommunistiska manipulationer, antipolska och antipatriotiska förvanskningar och lögner. Endast så kan Polens fjärde republik byggas.
Vilken slags historiepolitik PiS avser att bedriva har vi sett åtskilliga exempel på. Ett exempel är den diskussion som arrangerades före visningen av Oscarsbelönade filmen Ida i polsk statstelevision tidigare i år. Kommentatorerna anklagade filmen för att vara historiskt inkorrekt och orättvis mot polacker, antar jag. Ett annat exempel är hur man pratar om konkreta illdåd som exempelvis massakern på judar i Jedwabne sommaren 1941 och pogromen i Kielce sommaren 1946. Polens utbildningsminister Anna Zalewska sade i ett debattprogram i juli att det runt dessa massakrer har uppstått olika missförstånd och starka åsikter och därför ska illdåden hanteras av historiker. På frågan vem som utförde pogromerna svarade hon ”antisemiter” och att energi har lagts på att skapa likhetstecken mellan antisemit och polack. Min kommentar är att Zalewska spelar dum. Hon vet ju mycket väl vem som utförde pogromerna i Jedwabne och Kielce – det gjorde polacker.
Varför vissa är så besatta av att framställa polackerna som förövarna i Jedwabne medan andra verkar besatta av att friskriva polacker från all skuld, förblir en gåta för mig.
I samma tankebanor resonerade fil dr Jarosław Szarek, som nyligen röstades fram som chef för Institutet för nationell hågkomst av den polska riksdagen. Vid en utfrågning fick han frågan vem som utförde massmordet på judar i Jedwabne och svarade att förövarna var tyskarna som tvingade en grupp polacker att delta. Denna version av händelseförloppet har varit den dominerande bland polacker på högerkanten, och den går i linje med PiS historiesyn. Szarek, som har jobbat på institutet sedan år 2000, är garanterat väl bekant med institutets egen utredning om massmordet och enligt den var gärningsmännen polacker som agerade efter tyskt godkännande. Men något aktivt tyskt deltagande har inte kunnat bevisas även om vissa källor inte är helt samstämmiga på den punkten. Oavsett så har Szarek redan sparkat fil dr Krzysztof Persak, en av författarna till en tvådelat verk om just massmordet i Jedwabne. Verket baseras på IPN:s utredning samt annan forskning om pogromer utförda av polacker sommaren 1941. Jag antar att Persak inte faller in i den kategori av historiker som Szarek vill ha på ledande befattningar i institutet eftersom han har deklarerat att historieskrivningen ska syfta till att lyfta fram positiva aspekter av Polens historia.
Men borde inte historisk forskning och historieskrivning sträva efter att ge en så sann och värderingsfri bild av det förflutna som möjligt, och inte förvandlas till propagandaverktyg i en politisk kamp? På detta område är regeringskritiska röster heller inte oskyldiga.
Det gäller att vara vaksam på utvecklingen i Polen men inte hemfalla åt alarmism och motpropaganda som i sin fantasiproduktion är lika larvig och överspänd som den PiS och dess anhängare ägnar sig åt.
Ett exempel på detta är professor Jan Grabowskis (författare till en bok om polsk delaktighet i mord på judar under andra världskriget) uttalande i en intervju i tidningen Gazeta Wyborcza om att den typen av yttranden, som Szareks, kallas för negationism i bemärkelsen förintelseförnekelse. Den går också ut på att ta bort ansvar från förövarna, menar Grabowski. Man kan säkerligen kritisera Szarek för många saker men att associera honom med förnekandet av förintelsen är minst sagt fantasifullt och osmakligt.
Andra reaktioner är inte lika hysteriska men de tänjer på fakta i syfte att bevisa att den polska regeringen bedriver en osund historiepolitik. Det gör man på sätt och vis men det betyder ändå inte att skribenter ska framställa exempelvis bakgrunden till vissa museebyggnationer i Polen på felaktiga sätt.
Ett exempel är journalisten Chris Hedges som i en lång artikel om, enligt hans förmenande, de nya europeiska fascisterna skriver så här om museet över upproret i Warszawa 1944:
Han verkar inte alls bekant med bakgrunden till detta museum. Ambitionen att bygga det har funnits sedan årtionden tillbaka och besluten har ingen koppling till Gross bok.
Ett annat exempel är Ricki Neumans antydning i slutet av en bra artikel om ett nyöppnat museum över de polacker som hjälpte och räddade judar under krigsåren och förintelsen.
Neuman menar, i lösa formuleringar men budskapet är tydligt, att detta museum kan ses som motbild till föreställningen om polacker som mordiska antisemiter och välvilliga medlöpare i tyskarnas utrotning av judar under kriget. Beslutet att bygga detta museum fattades unisont år 2008 av politiker från olika partier i det lokala parlamentet i provinsen där museet finns. Men byggnationen motiverades inte av några kalkylerande historiepolitiska överväganden utan av viljan att hedra en polsk familj som hjälpte judar, och i förlängningen även andra polacker som trots faror riskerade sina liv för just det ändamålet. Här handlar det inte om att skapa motbilder utan att komplettera bilden av polskt beteende gentemot judar under förintelsen.
Slutligen; I Polen har det alltid funnits en kedja runt Klio men nu börjar den att stramas åt, och det bådar inte gott för framtiden.