Är namnet Elna Gistedt (1895–1982) bekant? I juni 2022 tilldelades hon postumt den polska medaljen Virtus et Fraternitas. Medaljen delas ut efter beslut av Polens president till individer som genom olika aktningsvärda insatser hjälpt polska medborgare i nöd. I Sverige uppmärksammades händelsen endast av Polska institutet i Stockholm, och från svensk sida nämndes det av Sveriges ambassad i Warszawa. I övrigt, tystnad.
Förvisso kan man invända att det är orimligt att svensk media skulle ha fångat upp sådana här medaljutdelningar, som kan inträffa lite varstans i världen, och dessutom finns det alltid viktigare nyheter att rapportera om. Men det går också att förklara avsaknaden av intresse genom att foga in det i en större offentlig diskurs där svenska hjältar och hedervärda insatser under andra världskriget överskuggas av en återkommande debatt om svensk export till Nazityskland och eftergiftspolitiken. Den polska kontexten bidrar också till intresselösheten.
Så varför belönades Elna Gistedt, som dog 26 oktober 1982, postumt med en fin polsk utmärkelse?
Hon var en svensk teaterskådespelare och operettsångare som tillsammans med sin make, den polska affärsmannen Witold Kiltynowicz, drev baren och caféet ”Hos fru Elna” i Warszawa 1940–1944. Många i Elnas bekantskapskrets var polska skådespelare och artister vars tillvaro i den ockuperade polska huvudstaden gradvis försämrades. De förlorade sin försörjning och riskerade deportering eller tvångsarbete. Elna anställde därför flera av dem som kockar och servitörer på restaurangen. På så vis var de någorlunda skyddade.
Så småningom blev lokalen också en mötesplats för den polska motståndsrörelsen, vilket av förklarliga skäl var ett vågspel. Det var här den svenska affärsmannen Sven Norrman, Warszawasvenskarnas informella ledare, träffade motståndsrörelsens högsta ledarskap för överläggningar. Warszawasvenskarna var en grupp affärsmän som representerade stora svenska exportföretag med verksamhet i Polen. De engagerade sig tidigt i polskt motstånd och agerade kurirer åt Hemmaarmén. Svenskarna tog med sig rapporter hem till Sverige, överlämnade dokumenten till polska representanter i Stockholm som förde meddelandena vidare till Polens exilregering i London. Våren 1942 smugglade Sven Norrman ut den kanske viktigaste rapporten, om nazityskarnas massmord på judar. Den användes av Polens premiärminister när han, i brittisk radio, berättade om den tyska ockupationsmaktens systematiska förbrytelser mot judar.
Tveklöst var det så att Elna Gistedt, som drev inrättningen nästan själv, tog stora risker när hon lät underjordisk verksamhet bedrivas inne i lokalen. Men hon gjorde mer än så. Hösten 1942 inledde tyskarna en massiv aktion mot polsk befolkning i Zamość-regionen (söder om staden Lublin i sydöstra Polen). Regionens polska invånare skulle fördrivas och deporteras för att göra plats åt tyska och folktyska bosättare. Tiotusentals polacker fraktades till tvångsarbete i Riket medan ”lämpliga” barn kidnappades från sina föräldrar för att germaniseras. När motståndsrörelsen informerade Elna om vad som pågick plockade hon fram värdefulla smycken ur sin samling, införskaffade en lastbil och åkte till Zamość-regionen. Väl på plats lyckades hon att få loss ett trettiotal polska barn genom att muta tyskar. Barnen togs till Warszawa, gavs medicinsk hjälp och placerades hos fosterfamiljer. På grund av detta började Elna att kallas för Polens ängel.
Paret Gistedt-Kiltynowicz överlevde Warszawaupproret 1944. De hamnade i ett tyskt genomgångsläger men undsattes av rådiga polacker. Den sjuka maken avled i slutet av september varpå Elna återvände till Sverige tack vare hjälp från den svenska legationen i Berlin. Elna skulle återvända några gånger till Polen som hjälparbetare efter kriget men kommunistregimen avbröt all sådan verksamhet i slutet av 1940-talet. Hon dog 87 år gammal i Stockholm.
Elna Gistedt är bara ett exempel på svenskar som gjorde hedervärda insatser för Polen och för polacker under kriget. Andra aktningsvärda individer och deras gärningar har förblivit anonyma och tämligen okända.