Dubie, Jasionówka, Jedwabne, Kowno/Kaunas, Lwów/Lviv, Radziłow, Tarnopol, Tykocin, Wąsosz, Złoczów/Zolochiv….
På dessa, och andra orter i Polen och före detta östra Polen – i dag västra Ukraina och västra Vitryssland – deltog lokalbefolkningen i övergrepp mot sina judiska grannar sommaren 1941. I vissa fall bistod man tyskarna med att samla ihop judar inför masskjutningar; i andra fall mördade man judarna på egen hand, ibland på tyskt initiativ, ibland på eget. I polska byn Jedwabne brändes minst 350 judar inne i en lada efter att de fösts dit av polska män utrustade med påkar. Beväpnad tysk personal hade varit på plats och övervakat samt assisterat vid pogromen. I Kaunas misshandlades judar till döds av litauer med järnstänger. I Lwów jagades judar och misshandlades svårt av ukrainare försedda med påkar. Beväpnade ukrainska nationalister deltog i tyska masskjutningar av judar i staden.
De främsta drivkrafterna bakom dessa massakrer var, enligt vissa forskare, antisemitism och hämndbegär för judarnas påstådda samarbete med den sovjetiska ockupationsmakten 1939-41.
Det polska institutet för nationell hågkomst som specifikt undersökte massmordet i Jedwabne kom, i sin utredning, fram till att antijudiska våldsamheter där lokalbefolkningen var inblandad, i större eller mindre utsträckning, bröt ut på 24 platser i Białystokprovinsens västra trakter, varav de mest blodiga fallen inträffade i orter som Wąsosz (5 juli), Radziłow (7 juli) och Jedwabne (10 juli).
Tittar man på forna östra Polen som helhet så har historiker konstaterat att antalet grova övergrepp mot judar främst inträffat i Galizien, det vill säga ett före detta polskt område som införlivades i den Ukrainska sovjetrepubliken hösten 1939. Här mördades cirka 12 000 judar av ukrainsk lokalbefolkning sommaren 1941. Motsvarande siffror har noterats för områden med litauisk befolkning. Däremot förekom endast sporadiska pogromer i län som Polesie, Nowogrodek, Białystokprovinsens östra trakter eller Wołyn. I trakterna öster och norr om staden Vilnius med övervägande andel polsk befolkning skedde inga pogromer överhuvudtaget. En förklaring till detta kan sökas i det faktum att polska kyrkliga företrädare i denna region uppmanade sina församlingar att hjälpa judar.
Normaltillståndet var faktiskt att pogromer inte ägde rum och att judar inte anfölls av icke-judar. Detta bekräftas i tyska rapporter. Avseende situationen i trakterna kring staden Vilnius anmäldes det i september 1941 att: ”Polackerna har organiserat så kallad hjälp till judar som går ut på att varje polack är skyldig att gömma en jude. Överhuvudtaget är det uppenbart att polacker och judar samarbetar intimt.” I staden Brest visade vitrysk och polsk befolkning sin avsky inför tyskarnas behandling av judar. En rapport från den polska underjordiska staten intygar också om att inga pogromer blev av i områden med blandad polsk och vitrysk befolkning, bortsett från i staden Białystok. Att dra några generella slutsatser utifrån ett par rapporter är självfallet vanskligt. Majoriteten av polackerna deltog trots allt inte i massmord.
Enligt två amerikanska forskare – Jeffrey Kopstein och Jason Wittenberg – skedde pogromer i 204 socknar som före kriget 1939 tillhört Polens östra områden. De anger också att dessa platser utgjorde nio procent av samtliga samhällen där judar och icke-judar (polacker, ukrainare, vitryssar, litauer) levt tillsammans. Om antisemitism och hämndbegär utgjort förövarnas främsta drivkrafter så borde siffran vara betydligt högre än nio procent. Amerikanerna menar att svaret måste sökas i politiska mönster från tiden före kriget och hur stor andel judar det fanns på en specifik ort. Sannolikheten att en pogrom inträffade ökade ju fler judar som bodde på en plats. Därmed uppfattades de som ett hot av övrig lokalbefolkning. Jag instämmer inte i den här analysen. Polska nationalister fanns i Jedwabne i september 1939 (inga övergrepp från polsk sida drabbade stadens judiska befolkning i september 1939 när den var i tyska händer) och de fanns där mellan den 23 juni och 10 juli 1941, en period när endast sporadiska överfall mot enskilda judar ägde rum. Varför skulle människor ha uppfattat sin judiska grannar som ett hot 1941 när de inte gjort det 1939?
En kombination av faktorer samverkade, i alla fall i Jewabne:
- Antisemitism (grundläggande motiv, underblåst av förkrigstida nationalistiska strömningar i trakten),
- Hämnd för verklig och inbillad judisk kollaboration med sovjetmakten. (Samtidigt, det fanns även polska kollaboratörer, men deras familjer föstes inte ihop i en lada och brändes ihjäl. Detta talar för rent antisemitiska motiv; en antisemitism som fick fritt utlopp när tillfälle gavs.)
- Polarisering (oavsett fredlig samexistens åren före kriget så var katoliker och judar på många sätt främlingar för varandra),
- Frånvaron av traditionella auktoriteter (merparten hade deporterats, arresterats eller dödats av sovjetmakten),
- Plundringslust (efter massakern plundrades judiska hem av grupper av katoliker),
- Pöbelmentalitet (ett vanligt fenomen när stora folkmassor samlas för att beskåda en lynchning),
- Grupptryck (måste beaktas som en faktor eftersom de polska männen som deltog mycket väl kan ha sporrat varandra),
- Maktvakuum (när sovjetmakten försvann),
- Nazitysk närvaro (tyskarna uppmanade lokalbefolkningen att göra upp med judarna).