”Vad Polens folk under de senaste åren fått genomgå kommer väl ingen människa riktigt att kunna stå ut med att höra. Självbevarelsedriften har kommit många människor att i stället för vittnesbörden om dessa bottenlösa lidanden läsa thrillers”.
Dessa, får man nog säga, profetiska ord skrevs av författaren Harry Martinson i en broschyr som gavs ut 1944 med namnet Kända svenskar om Polen.
Jag vill inte påstå att det inte finns intresse för det polska folkets lidanden under andra världskriget men det finns trots allt en mental barriär i Sverige som förhindrar ett mer genuint bekräftande av vad Polens befolkning utsattes för under den nazityska ockupationen.
Och i dag, när all rapportering om Polen ska pressas genom en gjuten mall så finns det än mindre utrymme för att uppmärksamma polskt lidande.
Visserligen är det så att andra världskriget inte saknar fasansfulla händelser och fruktansvärda illdåd. Det går inte att rangordna dem.
Till sådana grymheter hör massakrerna i stadsdelarna Wola och Ochota i västra Warszawa mellan den 5 och 12 augusti 1944. Denna serie av massakrer på civila tillhör de allra värsta under kriget.
Samtidigt med att tyska förband gick till motangrepp i Warszawa började SS-enheter, främst brigaden RONA (bestod av ryska kollaboratörer) och Dirlewangerbrigaden (bestod av tyska kriminella) att härja i Wola och Ochota. Dessa SS-soldater plundrade, gruppvåldtog unga flickor och kvinnor innan de mördades och genomförde masskjutningar. Kommandona trängde in i sjukhus och avrättade patienter. I ett av sjukhusen fanns en fjortonårig flicka som minns hur hon och hennes mor tvingades ner källaren, som redan var överfyllt av lik:
De befallde mig och mamma att kliva på liken. Mamma gick först och jag såg hur SS-mannen sköt henne i bakhuvudet. Jag gick efter henne och jag föll ihop utan att invänta soldatens skott. Han sköt ändå, sårade mig i axeln.
Mördandet fortsatte.
Wacława Szlacheta, som då var fyrtiofyra år gammal, minns att tyska soldater (ur Dirlewangerbrigaden) kom in i deras hyreshus och tvingade ut alla på gatan. Det rörde sig om hundratals människor. De fördes till Sowinski-parken, ställdes upp framför stängslet till parken och så började soldaterna att skjuta salvor mot raderna av människor. Wacława föll till marken, förmodligen av ren reflex. Hon var inte träffad. Flera andra föll döda över henne. Ena dottern föll också bredvid henne men verkade vara vid liv. Men maken och sonen hade dödats. De låg stilla men Wacława märkte att soldaterna började kontrollera kropparna och sköt dem som misstänktes vara vid liv. Hon såg hur en soldat gick fram till en barnvagn i hennes närhet. I barnvagnen låg grannens två tvillingar som inte var mer än några månader gamla. Soldaten sköt tvillingarna.
Fram till den 12 augusti mördades minst 45 000 civila och sårade Hemmaarmésoldater. Samma dag utfärdade SS-general Erich von dem Bach-Zelewski, som den 5 augusti utsetts till befälhavare över de tyska styrkor som skulle slå ner upproret i Warszawa, en order om att civila och tillfångatagna soldater skulle behandlas enligt krigets lagar. Det var ingen order han utfärdade av omtanke av polacker. Det var ett taktiskt drag eftersom han förstod att liknande förbrytelser enbart stärkte den polska motståndsviljan. Trots ordern skulle övergreppen fortsätta under hela upproret, dock i mindre skala och inte lika öppet.
Kanske hade Martinson rätt: vem orkar läsa om sådana här illgärningar?