Det finns flera ikoniska fotografier på strejkledaren Lech Wałęsa från augusti 1980 i samband med storstrejken vid Leninvarvet i polska Gdańsk. Talande för dessa fotografier är att Wałęsa omgärdas av män, vilket i och för sig inte var så konstigt. Leninvarvet var en mansdominerad arbetsplats. Kvinnor syns på vissa bilder men då i bakgrunden, ofta bakom varvsgrinden.
Men, överensstämmer detta med verkligheten? Var polska kvinnor passiva åskådare till männens kamp mot systemet och diktaturen? Var de inte engagerade som stridbara aktivister i fackföreningen Solidaritet? Det var de i allra högsta grad.
Först är det nödvändigt med en kort historisk återblick som ger sammanhanget. Efter det kommunistiska maktövertagandet 1945 och förvandlingen av Polen till en totalitär enpartistat infördes planekonomi, det vill säga, centralt styrd ekonomi. Alla företag var statliga och staten bestämde vad de skulle producera samt till vilka priser deras produkter skulle säljas. Denna ekonomiska modell visade sig redan från början vara ineffektiv och Polen skulle från 1950 och ända till slutet av 1980-talet lida av dålig ekonomisk utveckling. Chockartade prishöjningar på livsmedel ledde till massiva demonstrationer och protester 1956, 1970, 1976 och sommaren 1980. Låga löner och ständigt köande efter baslivsmedel gjorde att arbetarna vägrade acceptera prishöjningar på varor som ändå inte fanns. Därtill gav protester mot prishöjningar också arbetarna möjligheter att manifestera mot regimen som sådan. Strejker som började centralt i landet sommaren 1980 spred sig i augusti till städer i kustområdet där de fick en utveckling som på allvar skakade om regimen.
Särskilt strejkkommittén vid varvet i Gdańsk, som växt fram ur den så kallade Kustområdets fria fackförening, spelade en avgörande roll. En av grundare till denna fackförening var svetsaren och kranföraren Anna Walentynowicz, som avskedades från Leninvarvet i början av augusti 1980, bara några månader före sin pension, på grund av sitt engagemang i en fackförening som staten inte erkänt. Hennes avskedande blev startskottet för arbetarnas strejk i augusti 1980 och Walentynowicz blev tillsammans med Wałęsa, som också avskedats på grund av fackligt engagemang, symboler för varvsstrejken. Det var framför allt Walentynowicz och andra kvinnliga aktivister såsom spårvagnsföraren Henryka Krzywonos, sjuksköterskan Alina Pienkowska och Ewa Ossowska som uppmanade arbetarna att fortsätta strejken den 16 augusti trots att ledningen accepterat vissa av deras krav, som till exempel löneförhöjning. Kvinnorna förstod att mer stod på spel än bara en löneförhöjning och återanställning av Walentynowicz. Strejken fortsatte och en delegation från regimen inbjöd till förhandlingar som sedermera ledde fram till den så kallade augustiöverenskommelsen. Den gav bland annat arbetarna rätt att strejka, rätt att bilda fria fackföreningar, höjd lön och en rad sociala förbättringar, till exempel lediga lördagar, bättre företagshälsovård och sänkt pensionsålder för kvinnor. Walentynowicz hade suttit med i förhandlingarna och haft en framträdande roll i dem. Deras största seger var att de tvingat fram statsmaktens accepterande av fria fackföreningar och i mitten av september 1980 bildades Solidaritet när flera polska strejkkommittéer ute i landet gick samman i en riksomfattande organisation. Solidaritet blev därmed den första fria fackföreningsrörelsen i hela det forna östblocket.
Walentynowicz fick en plats i Solidaritets ledning men avpolletterades våren 1981 efter en konflikt med Wałęsa, bland annat på grund av att hon framfört kritik mot hans ledarstil som hon ansåg var maktfullkomlig.
Anna Walentynowicz delade egentligen samma öde som andra ledande kvinnor i Solidaritet. De hade varit delaktiga i strejker, organiserat dem och varit pådrivande i andra aktiviteter (exempelvis informationsspridning och opinionsbildning) men när det kom till bildandet av styrelser och utnämningar till högre poster så hamnade kvinnorna ofta utanför. Av cirka 900 delegater på Solidaritets första kongress hösten 1981 var sju procent kvinnor, och även i andra sammanhang var kvinnorna endast symboliskt representerade. Den här låga representationen kan dock inte enbart förklaras med männens ovilja att föra fram och rösta in kvinnor på centrala positioner. Åtskilliga ledande kvinnliga Solidaritetsaktivister har vittnat om att deras engagemang i rörelsen aldrig handlade om att göra facklig eller politisk karriär. De drevs av andra motiv, framför allt av aktivismen i sig själv eftersom den dels erbjöd ett avbrott från en trist vardag, dels erbjöd ett hopp om en bättre framtid för landet. Maria Filipowicz, bemärkt Solidaritetsaktivist som på 1980-talet arbetade som väverska på en fabrik i staden Łódź, sammanfattade i ett uttalande vad som förmodligen motiverade många samtida kvinnor att gå från ord till handling:
Jag var inte intresserad av vad som hände inom Solidaritet utanför min arbetsplats. Jag var en ensamstående mor och jag ville förändra saker och ting i Polen för mitt barns skull.
Hennes engagemang i den lokala Solidaritetsavdelningen var alltså ett medel för ett högre syfte men vad som pågick politiskt inom Solidaritet på central nivå var inte relevant för henne. Precis som andra kvinnor agerade och offrade hon år av sitt liv för den demokratiska kampen men hade ingen ambition att göra karriär av det, som männen.
Solidaritet som rörelse drev inga särskilda jämställdhetsfrågor utan var i huvudsak att betrakta som en facklig organisation med politiska och allmänsociala målsättningar på agendan. Det vill säga, demokratisering, arbetarrättigheter och bättre levnadsvillkor. Detta var målsättningar som tilltalade män precis som kvinnor. Kommunistregimen hade gjort det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta genom en utbyggd och offentligt finansierad förskola. Men polskorna hade generellt sett inte betraktat det som en reform i emancipationens tecken. Vad betydde förskola och möjligheter till förvärvsarbete när landet och samhället i övrigt bågnade under en totalitär regim som drev en förödande planekonomi, som utövade förtryck och internerade deras makar, bröder och systrar? Det statliga Kvinnoförbundet, som grundats 1945, bestod främst av kvinnliga medlemmar i det kommunistiska arbetarpartiet och majoriteten av de polska kvinnorna betraktade den inte som en organisation som förde kvinnors talan utan enbart som regimens redskap för kontroll och propagandaspridning. Kvinnoförbundet avvek inte från partilinjen utan upprepade regimens slogans om emancipation, jämställdhet i hemmet och inflytande i politiken, och mot sexuella övergrepp. Men det fanns ingen substans bakom orden, och dessutom förmådde inte merparten polskor bortse från att de levde i en diktatur med en regim som påstod sig stå för fina ideal men inte tvekade att använda dödligt våld mot oppositionella. Internationella kvinnodagen, som i det kommunistiska Polen firades utifrån bestämda ritualer (marscher, danser och bärandet av banderoller med socialistiska slagord om jämställdhet och jämlikhet) vann heller inget gehör bland den absoluta majoriteten av landets kvinnor. De var inte intresserade av poserande och statlig agitation om kvinnlig frigörelse. De ville ha genomgripande och riktiga förändringar i demokratisk riktning. Därför sökte sig kvinnorna till Solidaritet.
Inom Solidaritet var de kvinnliga gräsrötterna avgörande för verksamheten, såväl före undantagstillståndet som efter. Regimen med general Wojciech Jaruzelski i spetsen försökte krossa Solidaritet genom införande av undantagstillstånd och krigslagar i december 1981. Landets gränser stängdes, utegångsförbud rådde, rigorös censur infördes, tusentals aktivister i Solidaritet internerades och militär patrullerade gatorna. Men Solidaritet, som alltså förbjudits, levde vidare i underjorden.
Betydelsefulla insatser gjorde kvinnor som redaktörer och skribenter åt olika Solidaritetstidningar. Exempelvis var Helena Łuczywo först chefredaktör för Solidaritets pressagentur, och efter december 1981 initierade hon den underjordiska skriften Solidaritetsinformationen samt blev ansvarig för veckotidningen Masovien, också den en – i statsmaktens ögon – illegal skrift, fram till 1989. Veckotidningens redaktion dominerades under hela perioden av kvinnor, som hanterade det mesta, allt från skrivande till tryck och distribution.
Kvinnorna i Solidaritet stödde alltså inte bara passivt de strejkande arbetarna utan de deltog aktivt i oppositionell verksamhet. Det var kvinnor som organiserade så kallade hungermarscher för att uppmärksamma den kroniska livsmedelsbristen i landet förorsakad av regimens ekonomiska inkompetens. Efter undantagstillståndet fortsatte de precis som männen att ta stora risker. De delade ut flygblad, spred förbjuden litteratur eller skrev i och redigerade underjordiska tidningar. Diverse kontraband (flygblad, pamfletter, klistermärken etcetera) transporterade de till och från hemliga möten i barnvagnar med barnet sovandes i vagnen. De ordnade säkra bostäder åt eftersökta aktivister och hjälpte folk att undkomma säkerhetstjänsten och de upprätthöll kontakter med utländska journalister för att på så vis sprida information om läget i landet. De smugglade pengar och hjälpte familjer som drabbats av statsmaktens repressalier, till exempel internering av make eller maka, eller avsked från jobbet och därmed förlust av inkomst.
Aktiviteterna var givetvis förenade med faror. Av tiotusen fackligt och oppositionellt aktiva människor som internerades mellan december 1981 och april 1983 var tio procent kvinnor. Milis eller säkerhetstjänst såg inte mellan fingrarna bara för att personerna de trakasserade eller jagade var kvinnor. Skrämsel och misshandel drabbade även kvinnor. Ett vanligt förekommande hot mot arresterade kvinnliga Solidaritetsaktivister, om de vägrade att samarbeta vilket de flesta gjorde, var att deras barn skulle tas ifrån dem och hamna på barnhem. Detta var inget tomt hot. Joanna Wojciechowicz, som ställde sin bostad i Gdańsk till förfogande åt Solidaritetsmedlemmar, blev bland annat trakasserad av säkerhetstjänsten och hotades med att hennes omyndiga son skulle arresteras om hon inte skrev under en lojalitetsdeklaration. Joanna vägrade skriva på och blev i samband med undantagstillståndet 1981 arresterad. Säkerhetstjänsten förverkligade då hotet mot sonen som internerades, sjutton år gammal. När hon nåddes av beskedet fick hon nästan ett nervsammanbrott, främst för att hon ingenting kunde göra eftersom hon själv satt bakom galler. Först när hon kom ut efter några månader organiserade hon och andra mödrar, vars söner också internerats eller hamnat på anstalter, en strejk, bad kyrkan om hjälp och till slut kunde flera av dem återförenas med sina barn.
Alla som var aktiva i oppositionen på 1980-talet vittnar om att kvinnornas insatser för rörelsen var avgörande. Kvinnor med olika bakgrunder och i olika yrken, arbetare och akademiker, gick samman och fanns där för varandra och för organisationen. Trots deras uppoffringar och långvariga engagemang fanns endast en kvinna med vid de sista förhandlingarna med regimen. Under andra hälften av 1980-talet hade nämligen det politiska klimatet förändrats i Sovjetunionen samtidigt som Polens ekonomi klappat ihop. Regimen återupptog därför samtalen med oppositionen 1988-89 och under de så kallade rundabordssamtalen i Warszawa förhandlade man fram reformer som banade vägen för kommunismens slutliga kollaps och Polens demokratisering. Grażyna Staniszewska, som 1989 var ledamot i Solidaritets ledning, hade som enda kvinna suttit med vid överläggningarna med regimen.
Kvinnornas betydelse för Solidaritet har dolts av vad rörelsen faktiskt åstadkom – det kommunistiska systemets sammanbrott – och på grund av den traditionella synen på storpolitiska förändringar som huvudsakligen orsakade av männens aktiviteter. Det är först på senare år som kvinnornas roll har börjat uppmärksammas. Det publiceras intervjuer med kvinnliga före detta aktivister och det skrivs böcker om dem samt produceras dokumentärer. Om man ska kommentera denna utveckling så räcker det nog med att konstatera att det är på tiden.
En något längre version av den här texten publicerades i Historiskan nr 1/2017
Läs mer: Solidarity´s Secret: The Women who defeated Communism in Poland (2005) av Shana Penn.