För 130 år sedan, den 8 maj 1892, föddes Stanisław Sosabowski i Stanisławów – dagens Ivano-Frankivsk i Ukraina. Sedermera skulle han bli en av Polens mest kända generaler.
Han enrollerades i den österrikiska armén under första världskriget och belönades med flera medaljer för tapperhet i strid. Under mellankrigstiden tog Sosabowski tjänst i den nya polska armén och under försvarskriget mot tyskarna i september 1939 var han befälhavare över 21. infanteriregementet i Warszawa. Efter en kort tid som tysk krigsfånge rymde han och tog sig till Paris, där han våren 1940 tilldelades befäl över 4. polska infanteridivisionen. Det var en av de två polska divisioner som aldrig blev färdiguppsatta pga. brist på manskap och material. Sosabowski retirerade istället under den tyska offensiven i Frankrike och förmådde att evakuera 6 000 man till Skottland.
Väl i Skottland tilldelades Sosabowski befäl över en infanteribrigad som skulle göras fulltalig med hjälp av kanadensisk-polska frivilliga. Sosabowski framförde ihärdigt vikten av en polsk fallskärmsjägarbrigad och kämpade för att göra sin brigad till en luftburen. Här visade Sosabowski den beslutsamhet som renderade honom framgångar men också gjorde hans kontakter med överordnade och brittiska befälhavare minst sagt problematisk.[ I oktober 1942 sattes 1. polska fallskärmsjägarbrigaden upp och under 1943 blev brigaden stridsduglig. Ett brittiskt förslag om att skapa en brittisk-polsk fallskärmsjägardivision avlogs blankt av Sosabowski som såg brigaden som ett polskt strategiskt instrument.
Sosabowski spelas av Gene Hackman i krigsfilmen A Bridge Too Far från 1977.
Med anledning av årsdagen lägger jag ut en längre text om Sosabowskis brigad vid Arnhem 1944.
……..
Planen var lika enkel som den var djärv. Längs en norrgående väg från Eindhoven till Arnhem fanns fem strategiska broar som skulle intas och hållas av fallskärmsjägare. Därefter skulle 30. kåren snabbt stöta norrut över de intakta broarna, gå över tröskeln in i Tyskland, och ohotade anfalla österut mot Ruhrområdet. Brittiska styrkor skulle då nå Berlin och, som fältmarskalk Bernard Montgomery uttryckte det, ”göra slut på kriget före jul [1944]”. Operationen gavs namnet Market-Garden, där Market utgjorde anfallets luftburna del.
Sträckan mellan de brittisk-kanadensiska positionerna och Arnhem var ca 100 km och 30. kåren räknade med att tillryggalägga den på två dagar. Mer än fyra skulle det inte kräva med tanke på att de tyska trupperna bedömdes vara i dåligt skick. Faktum är att SHAEF (Supreme Headquarter Allied Expeditionary Force) räknade med att organiserat tyskt motstånd skulle upphöra senast 1 december 1944.
Två amerikanska fallskärmsjägardivisioner, 82. och 101., samt 1. brittiska (röda djävlarna) inklusive en polsk brigad skulle delta i operationen. Britterna och polackerna tilldelades det mest åtråvärda och långväga målet: bron över Rhen i Arnhem. Planen stipulerade att 30. armékåren skulle nå bron efter två dagar. ”Vi kan hålla den i fyra”, hävdade en självsäker brittisk chef.
Stanisław Sosabowski, polackernas befälhavare, trodde inte på anfallsplanen. Enligt den skulle 1. brittiska landsättas vid Oosterbeek, en bit från Arnhem, och sedan rycka fram till bron med jeepar alternativt språngmarsch. Det var det första riskmomentet. Det andra var att polackerna skulle landsättas på andra sidan Rhen, söder om Oosterbeek. Glidflygplanen med bl.a. pansarvärnskanoner, skulle däremot landsättas norr om Rhen i de brittiska landningszonerna. De polska fallskärmsjägarna riskerade att bli avskurna från sin tunga materiel om förbindelserna över Rhen kvarblev i tyska händer.
Operationen inleddes den 17 september och historien gav Sosabowski rätt.
De båda amerikanska fallskärmsjägardivisionerna mötte hårdare motstånd än väntat, 30. brittiska kåren nådde inte ens 10 km första dagen och från Arnhem kom ingen information. Britternas radiofrekvenser fungerade inte och flygspaningen ställdes in pga dåligt väder.
För att spä på den brittiska olyckan hade 2. SS-pansarkåren förlagts i utkanterna av Arnhem för återuppbyggnad, vilket de allierade planerarna missat. Tyskarnas motanfall kom direkt och längre söderut i den amerikanska sektorn höll hoprafsade soldater ur 15. tyska armén inte bara stånd utan slog tillbaka. I Arnhem intog en brittisk fallskärmsjägarbataljon det norra brofästet och försvarade sig i väntan på 30. kårens stridsvagnar .
Den 18 september landsattes en polsk pansarvärnspluton om 18 soldater och fem kanoner norr om Rhen utan förluster. Resten av styrkan anlände enligt plan nästföljande dag i ytterligare 34 glidflygplan som medförde drygt 50 soldater med 10 kanoner. Kvar i Midlands samlades polackernas huvudstyrka den 19 september. Transporten var fastställd att inledas kl 10:00 men engelsk morgondimma ville annat och operationen ställdes in.
På marken i Nederländerna tornade problemen upp sig för 30. armékåren. Framryckningen kunde bara ske längs en enda väg vars omgivande terräng var otjänlig för stridsvagnar. De uträknade tyska förbanden hejdade ideligen britternas avancemang och gick titt som tätt till motanfall. Vid Arnhembron spanade britterna otåligt längs horisonten efter 30. kårens stridsvagnar men dessa befann sig 15 km söderut och norra brofästet föll. Den brittiska bataljonens sista radiosändning löd: ”Vår ammunition är slut. God save the King”.
På förmiddagen den 21 september klev polska fallskärmsjägare för tredje gången ombord på sina flygplan. Starttiden var utsatt till lunchtid. När uthoppsplatsen vid Driel närmade sig klockan 17:00 kom bron vid Arnhem i sikte. Snart började detonationerna runtom transportplanen. Ett tjugotal sällsynta tyska jaktplan anföll transportplanen samtidigt som 15. tyska arméns nytillförda luftvärnskanoner sköt ihållande mot planen. Polackerna hoppade under intensiv beskjutning men väl på marken inräknades ringa förluster, 4 stupade och 25 sårade.
De polska soldaterna landade runtom byn Driel i trädgårdar, bevattningskanaler, fördämningsvallar – ett par olyckliga hamnade i själva Rhen. Utspridda soldater är mycket vanligt vid luftburna operationer och det är vanligt att hela kompanier och bataljoner landar långt ifrån sina tilltänkta zoner. Sosabowski föll ned genom luften och landade precis på en strandbank intill en kanal. Bredvid honom låg en stupad polsk fallskärmsjägare. Generalen skrev efteråt:
Han låg i gräset som om han var korsfäst. En kula eller granatsplitter hade prydligt skurit av överdelen på hans huvud. Jag undrade hur många av mina män jag skulle få se i samma situation innan striden var slut och om resultatet skulle vara värt deras offer?
Överallt såg förbluffade invånare fallskärmssoldaterna dimpa ned från himlen. Cora Baltussen, en nederländsk kvinna som talade god engelska och var medlem i nederländska röda korset, cyklade mot de allierade soldaterna och blev ett guldkorn för Sosabowski. Tack vare hennes information fick den polska staben reda på att brigadens återsamlingsplats redan intagits av tyskarna och att överskeppningsfärjan till den brittiska zonen försvunnit. Hela 1. bataljonen saknades också och Sosabowskis stab fick ingen kontakt med Urquhart.
Har man i åtanke att 35 000 allierade fallskärmsjägare stred i operationen vore det en överdrift att påstå att ankomsten av ett tusental polska soldater tippade slaget i allierad favör. Den psykologiska effekten på tyskarna blev däremot märkbar och för britterna avtog granatkastar- och artillerielden för ett par timmar – den riktades istället mot polackernas landningszon – vilket gav de utmattade ”röda djävlarna” ett välbehövligt andhål.
Den strategiska situationen var prekär för 10. SS-pansardivisionen redan tidigare, och divisionen hade nu också den polska brigaden att räkna med. Efter att ha rensat broområdet och stött söderut för att stoppa 30. brittiska kåren vid Nijmegen fick den nu en fallskärmsjägarbrigad rakt i flanken. Divisionsstaben agerade med sedvanlig snabbhet. Redan före skymningen, bara ett par timmar efter den polska landningen, fanns en hoprafsad stridsgrupp i form av ett förband med 2 400 man redo att möta hotet.
I Driel upprättade Sosabowski stabsplatsen på en bondgård. Han fick snart bekräftat att 1. bataljonen blivit kvar i England. Staben inväntade direktiv från Urquhart men saknade alltjämt radiokontakt. Klockan 21:00 kom upplysningar, men på ett överraskande sätt. ”Jag satt och studerade kartan när plötsligt denne häpnadsväckande figur, drypande av vatten och överhöljd av lera, klädd i kalsonger och ett kamouflagenät, trädde in i rummet.” Den huttrande mannen var kapten Zwolanski, polsk sambandsofficer hos britterna. Urquhart hade sett polackerna landa och när det inte gick att få kontakt med dem simmade Zwolanski över Rhen och framförde förslaget att polackerna omgående borde skicka män över floden. När Sosabowski frågade hur Urquhart skulle få kännedom om övergången svarade Zwolanski hurtigt att han skulle simma tillbaka över floden och meddela generalen. Ett antal polacker fattade posto längs Rhenstranden och stod redo under natten. Inga flottar skymtades och klockan 03:00 avbröts aktionen.
Under dagen den 22 september bröt 43. divisionen ur 30. kåren igenom de tyska linjerna norr om Nijmegen. Området norrut visade sig vara oförsvarat och förtrupper nådde snart polackernas ställningar. Divisionschefen ville stöta mot det södra brofästet med stöd av polackerna men Sosabowski avrådde honom. Polackerna hade ingen information om den brittiska fallskärmsjägarbataljonen som hade hållit norra änden av bron men fick (vilket var korrekt) utgå ifrån att den var i tyska händer.
Samma natt skulle polska fallskärmssoldater återigen försöka gå över floden, nu tillsammans med några av 43. divisionens pansarfordon. Först skulle fallskärmsjägarna skickas över den 400 m breda och strida Rhen i fyra tillgängliga jollar. Ingen av jollarna imponerade då kapaciteten var sex man åt gången.
Klockan 21:00 skred de till verket. Från de tyska ställningarna på andra sidan floden hördes ingenting än tystnad. De första sex männen tog sig över utan missöden. Flottarna skickades tillbaka och äntrades av sex nya soldater. I det ögonblicket fräste en lysgranat till i skyn och kulspruteeld slog in bland mannarna i jollarna. Snart öppnade även granatkastare eld men trots beskjutningen fortsatte polackerna att flotta över männen. När det var dags för fordonen lade sig en tjock dimma över hela Rhenbanken. Soldaterna kunde snart inte se varandra och fordonen hamnade i diket. Hela operationen avbröts klockan 03:00. Då hade knappt femtio polacker och inga förråd förts över Rhen. Från 30. kåren fördes 16 mindre roddbåtar upp till Driel.
På eftermiddagen den 23 september genomfördes Markets sista flygtransport. Tillsammans med 6 500 amerikanska fallskärmsjägare hoppade 1. polska fallskärmsjägar-bataljonen, samt kvarvarande delar ur 3. bataljonen, ut i närheten av Grave och inte Driel pga tysk eld.
Vid Rhenbanken utanför Driel genomfördes på kvällen överflottning av polska trupper. Den här gången gick det bättre, inte minst som de nu understöddes av brittiskt artilleri från 30. kåren, och totalt gick 200 polacker över floden under natten. Soldaterna ur 1. bataljonen anlände till Driel kl 19:30 den 24 september, nästan 36 timmar efter ankomsten.
Striderna i Oosterbeek och Arnhem var hårda gatustrider men beskrivs trots det som ridderliga av de inblandade soldaterna. Det är en beskrivning som ofta förekommer från striderna på västfronten och särskilt från Arnhem talar veteraner om en hederlig kamp. För soldaterna i 2. SS-pansarkåren som före juni 1944 hade stridit på östfronten var striderna i Normandie och Arnhem mycket hederligare.”I Ryssland var det helt annorlunda”, minns Rolf Lindemann från 9. SS-pansardivisionen, ”där besköts till och med sjukvårdare och sjukhus”. I Arnhem varnade 9. SS-pansardivisionen flera gånger brittiska staber via radio om att sjukvårdsplatser borde flyttas därför att tyskarna snart skulle skjuta artillerield där. Den 22 september begärde 1. brittiska fallskärmsjägardivisionen en allmän vapenvila för att få överlämna brittiska sårade till tyska sjukvårdsenheter, eftersom de inte länge klarade av att vårda dem. Vapenvilan accepterades efter kortare förhandlingar med SS-läkaren Egon Skalka och trädde i kraft den 24 september kl 15:00. Oosterbeek låg plötsligt tyst:
Vapenvilan för att överlämna de sårade visade verkligen vilket nonsens-krig det var. Vi kollade alla våra klockor och det blev tyst. De brittiska fallskärmsjägarna kom ut. Ett par ord växlades och några cigaretter kastades fram och tillbaka. Jag tittade på dem och de tittade på mig och jag tyckte att vi aldrig hade sett varandra förut, hade ingenting emot dem och de ingenting emot oss. Sedan startade allt igen.
De flesta polska soldater upplevde kriget som allt annat än nonsens och den polska staben protesterade mot vapenvilan.”De hade många gamla räkningar att göra upp med tyskarna och de såg inget giltigt skäl att hålla inne med sin eld”, berättade Urquhart senare. Till slut fick britterna dem att ”lägga band på sin iver tills evakueringen var genomförd”. Huruvida detta avspeglade sig även i striderna låter vi stå osagt. Flera tyska veteraner vittnar om att den ridderliga krigföring de upplevde när de stred mot britterna upphörde när de ställdes mot polska förband. SS-Untersturmbannführer (kapten) Paul Müller var kompanichef vid Driel och berättade att evakueringen av de sårade ”förändrades drastiskt den 23 september när en polsk enhet sattes in mittemot mitt kompani”. SS-unterscharführer (korpral) Wolfgang Dombrowski – med ett misstänkt polskklingande namn – från samma kompani berättar:
Vad det gäller polackerna kunde man glömma rent spel. Jag minns en sårad kulspruteskytt som inte länge kunde skjuta. Vi vinkade med en vit flagga och två bårbärare gick fram för att hämta honom. De blev direkt beskjutna. Det hade varit OK att hämta sårade fram till nu [då polackerna anlände]. Polackerna fortsatte att skjuta mot sjukvårdarna till dess att mannen var död.”
De tyska soldater som hade erfarenhet från östfronten återgick därför till den hårdare formen av krigföring. ”Med polackerna tog man inga chanser”, minns den tyska korpralen.
De flesta av polackerna som korsade Rhen nätterna fram till den 25 september tillfördes den polska pansarvärnsbataljonen. Fänrik Mikułski hade natten till den 25 september gått över Rhen med ytterligare två officerare och 25 soldater. De medförde sju lätta kulsprutor, vilka snabbt kom till användning då den tyska offensiven slog mot dem direkt. Bataljonens återstående pansarvärnspjäser hamnade i duell med tyskt pansar. Efter att ha slagit ut en stridsvagn tvingades de bakåt och snart var samtliga pansarvärnskanoner förlorade.
Kl 17:00 kom en allmän reträttorder och klockan 22:00 kom reträttorder till bataljonen. Tillbakaträngda höll polackerna sina positioner till kl 23:15 och avvärjde flera tyska anfall. Under natten började de långsamt söka sig ned mot Rhenstranden. En grupp kom med i en båt medan övriga simmade. Hela 30 man klarade sig tillbaka ur Mikułskis 35 man starka grupp. Värre gick det för de 68 ursprungliga soldaterna av vilka endast 12 återfanns på södra Rhenfloden.
Efter sju dagar av strider insåg alla att 1. brittiska fallskärmsjägardivisionens enda chans till överlevnad var att evakueras över Rhen. Natten till den 26 september tog sig de som kunde ut och ned till den polska sektorn söder om Rhen. Operation Market var över.
De polska förlusterna uppgick till 33 döda och 309 sårade. Ungefär 250 polska soldater skeppades över till norra Rhenbanken och 140 av dem återvände. Brigaden såg dock begränsat med strid och förlusterna hamnade på en nivå som gjorde att styrkan fortfarande var operationell. 1. brittiska fallskärmsjägardivisionen gick in i Arnhem med 10 005 man och kom tio dagar senare tillbaka med 2 200. Förlusterna var dubbelt så stora som 82. och 101. amerikanska led tillsammans. De totala allierade förlusterna slutade på nästan 17 000 man, av vilka 13 000 var britter, 4 000 amerikaner och 350 polacker. De tyska förlusterna uppskattas till ca 6 000 – 9 000 man.
Montgomery kallade operationen en ”90-procentig framgång” vilket fick prins Bernhard av Nederländerna att syrligt konstatera: ”mitt land har inte råd med lyxen av en ny framgång för Montgomery”.
Sosabowskis öde efter operationen
Efter operation Market sattes 1. polska fallskärmsbrigaden på vakttjänst av ett flygfält och broar. Brigaden återvände till Storbritannien drygt en vecka in i oktober. Först i maj 1945 transporterades den till Tyskland och sattes på ockupationstjänst tillsammans med 1. polska pansardivisionen. Sosabowski hade dock ersatts på positionen som befälhavare redan i december 1944. Hans korrekta ifrågasättanden av operation Market hade skapat en konflikt med britterna som inte gick att lösa. Istället sattes han på en tjänst som inspektör för bakre enheter.
Strax efter krigsslutet lyckades Sosabowski att få sin son och fru att komma till Storbritannien. Som hårdför exilpolack skar det sig dock snabbt med den kommunistiska regeringen i Warszawa och i september 1946 drogs Sosabowskis polska medborgarskap tillbaka. Sosabowski bosatte sig i västra London (där många andra exilpolacker bosatte sig) och arbetade i en elekronikfabrik. Han avled den 25 september 1967 i London och hans kvarlevor begravdes två år senare i Warszawa. Den 31 maj 2006 tilldelades Sosabowski postumt den nederländska militärorden Bronslejonet av den nederländske drottning Beatrix i en ceremoni som hölls till den polska fallskärmsjägarbrigadens minne i Haag.
– – – – –
För en mer utförlig beskrivning av operation Market-Garden och polackernas insats, se min och Mathias Forsbergs bok, Med förtvivlans mod: Kampen för Polen 1939-1945 (Norstedts).