När Warszawaupproret bröt ut den 1 augusti 1944 publicerades den första nyhetsartikeln om händelsen i socialdemokratiska Morgon-Tidningen redan nästföljande dag. Därefter rapporterade svenska tidningar och radio nästan dagligen om händelseutvecklingen i det kämpande Warszawa.
Texter från nyhetsbyråer kompletterades med rapporter från svenska utrikeskorrespondenter i London samt kommentarer och analyser från ledarskribenter och experter. Det stod klart för många kommentatorer att upproret i Warszawa hade implikationer för relationerna i det allierade lägret och inte minst för Polen. Vid tiden för upprorets utbrott och genomförande hade den polska exilregeringen, som fanns i London, fått konkurrens från den sovjetstödda så kallade Lublin-kommittén. Anledningen till detta var att Moskva brutit de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i samband med de tyska utgrävningarna i Katynskogen där tusentals kroppar efter mördade polska officerare hittades. Polackerna hade krävt en oberoende utredning vilket Kreml givetvis motsatte sig eftersom de polska officerarna mördats av NKVD våren 1940.
Med hjälp av Lublin-kommittén avsåg Stalin förvandla Polen till en kommunistisk lydstat, och det var ett scenario som såväl exilregeringen som dess väpnade styrkor i Hemmaarmén ville göra allt för att undvika. Denna situation skapade vissa friktioner i det allierade lägret och det förstod svenska observatörer.
”Warszawapartisanerna offer för politiken. Moskva- och Londonpolackerna göra varandra förbråelser” löd en rubrik i Dagens Nyheter 14 augusti.
Också tonen i vissa rapporter från utrikeskorrespondenter var kritisk gentemot det polska beslutet att starta upproret. Det förändrades efter ett tag. De flesta kommentatorer var välvilligt inställda till den polska kampen och det dröjde inte länge innan negativa synpunkter på den sovjetiska passiviteten publicerades.
Rubrik i Stockholms-Tidningen 24 augusti: ”Hemsk tragedi väntar Warszawas patrioter. Ryssarna vägrade hjälpa, kapitulation efter blodbad”.
Det kom också vädjanden om hjälp till det utsatta Warszawa. Den första appellen – ”Hjälp Polen”– stod författarinnan Jeanna Oterdahl för i Göteborgs-Posten den 9 augusti. Hennes upprop fick ett gott gensvar och runtom i Sverige, men främst i Stockholm anordnades konserter, teater- och filmvisningar med mera till förmån för Polen. Enbart i Stockholm lyckades man samla in 100 000 kr till Polen-hjälpen.
Förutom insamlingar användes också andra metoder för att påminna den svenska befolkningen om Polens umbäranden och väcka opinion. Den 28 september, alltså ett par dagar före den polska kapitulationen i Warszawa, började Bonniers distribuera en tunn bok med titeln Warszawa. Den hade skrivits av journalisten Gunnar Almstedt och författaren Eyvind Johnson. Bifogat till boken fanns broschyren Kända svenskar om Polen, i vilken tjugo svenska personligheter och samhällsföreträdare uttalade sig om Polens öde, Warszawaupproret och landet förtjänade en ljus framtid i frihet.
Författaren Ture Nerman skrev bland annat:
I denna tids och tidernas historia står Warszawa som något av det mest heroiska i mänsklighetens frihetskamp. Hopplöst har det kämpat, hopplöst vädjat om hjälp – och ändå inte hopplöst. Just detta att slåss för friheten och rätten utan utsikter, övergiven av alla, offrad av andras hänsyn, det är det ytterst och störst mänskliga. Det ger Warzawa en hedersplats i alla tiders historia. Warszawa blir en helig stad.
Yrkesinspektören och riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren skrev:
Härmed uttrycker jag min sympati och medkänsla för de olyckliga warszawaborna och min förhoppning att något ska kunna göras för att rädda dem ur deras fruktansvärda situation.
Tveklöst var det så att all rapportering om Warszawaupproret skapade en för Polen gynnsamm medial uppmärksamhet i Sverige. Den genomsnittlige svensken var föga intresserad av politik som inte direkt berörde den egna livssituationen. Svensken förhöll sig politiskt neutral men man sympatiserade med de kämpande polackerna, och man var inte främmande för att skänka en gåva åt olika hjälpkommittéer som kunde förmedla bistånd till behövande i det ockuperade Polen.
Källor:
Pawel Jaworski, Marzyciele i oportunisci. Stosunki polsko-szwedzkie w latach 1939-1945 (Warszawa, 2009)
Uggla, Andrzej Nils, Polen i svensk press under andra världskriget (Uppsala, 1986)