I två dagar, 3-4 november 1943, genomförde tyska polis- och SS-enheter den största masskjutningsoperationen under Förintelsen. Massmordet på arbetsjudar ägde rum i tre läger i det så kallade Lublindistriktet i ockuperade Polen.
Förra året skrev jag en understreckare i SvD om denna operation.
Nedan följer texten i sin helhet:
Det finns en dimension av Förintelsen som hamnat i skuggan av Auschwitz-Birkenaus stora gaskammare och krematorier: utrotning genom kulor. Masskjutningar av judar var metoden som valdes av tyska så kallade Einsatzkommandon – mobila insatsenheter med personal främst ur säkerhetspolisen och nazistpartiets säkerhetstjänst – och lokalt rekryterade kollaboratörer bakom frontlinjen i Sovjetunionen. I ett vidsträckt bälte från Baltikum till Krimhalvön och mellan Warszawa och Moskva – ett område kallat ”Den blodiga jorden” av historieprofessorn Timothy Snyder – sköts uppemot en och en halv miljon judiska barn, kvinnor och män under åren 1941-1943.
Ett av de mest kända massmorden, som också har utvecklats till en symbol för Förintelsen i Ukraina, är skjutningarna av cirka 33 000 judar under två dagar i september 1941 i Babij Jar-ravinen i utkanten av Kiev.
En annan masskjutningsoperation ägde rum drygt två år senare. Inom loppet av två dagar, 3 och 4 november 1943, sköt nazityska polis- och Waffen SS-enheter drygt 40 000 judar på tre platser: i koncentrationslägret Majdanek (beläget i utkanten av staden Lublin) och i två arbetsläger, Poniatowa och Trawniki som båda låg ett par mil från nämnda stad i sydöstra Polen. 18 000 mördades i Majdanek, 14 000 i Poniatowa och 10 000 i Trawniki.
Aldrig tidigare hade tyskarna skjutit ihjäl så många judar på en och samma dag som i Majdanek. Aktion Skördefest, som var masskjutningens kodnamn, var därmed den enskilt största aktionen av liknande slag som tyskarna företog sig under kriget och Förintelsen. Polska ögonvittnen, som varit de judiska offrens medfångar i Majdanek, var djupt skakade. ”De som var vittnen och hade turen att uthärda och överleva denna mardröm, kommer att minnas den till sista andetag”, mindes en polsk motståndsman som genomlevde den svåra interneringen i koncentrationslägret.
Men varför mördades så många judar just där och just då? Och varför har Skördefesten förblivit en tämligen anonym nazitysk illgärning i jämförelse med bland annat Babij Jar?
Besluten som ledde fram till denna gruvliga massaker har en bakgrund där tre omständigheter är särskilt framträdande: SS-chefen Heinrich Himmlers tidsmål för utrotningen av polska judar, osämja i synen på judiska slavarbetare inom SS och den nazityska förvaltningen, samt utbrott av judiskt väpnat motstånd.
Delar av masskjutningens förhistoria kan dateras till sommaren 1942 i samband med Himmlers besök i koncentrationslägret Auschwitz och en annan hemlig anläggning i Lublindistriktet, nämligen utrotningslägret Sobibór. Detta förintelseläger hade tillsammans med två andra, Bełżec och Treblinka, uppgiften att förverkliga Operation Reinhardt som var den förtäckta benämningen på utrotningen av polska judar som var koncentrerade i getton som tyskarna inrättat i Generalguvernementets fem distrikt. Denna centrala del av Polen införlivades aldrig i Nazityskland utan förblev en ockuperad administrativ region styrd från Kraków av Hans Frank.
Himmler avslutade sin sommarrundresa i Lublin där staben för Operation Reinhardt och dess chef Odilo Globocnik (SS- och polischef i Lublindistriktet) var placerad. Under samtalet med Globocnik sade Himmler att utrotningen av judarna i Generalguvernementet skulle vara avslutad senast i slutet av december 1942. Tidsgränsen uttrycktes till och med i en skriftlig order där Himmler använde kodord – uttrycket ’evakuering’ betydde ’utrotning’. Enligt honom skulle inte ens judisk arbetskraft undantas och det beslutet föranledde en mindre schism inom den nazityska statsapparatens ledning. Den tyska krigsmakten ville behålla judiska arbetare i sina industrier av ekonomiska skäl. Även inom SS gick uppfattningarna isär om de judiska arbetarnas omedelbara öde. SS-chefen tvingades därför acceptera vissa förseningar i utplånandet av Polens judar men det var bara en tidsfråga innan hans önskan uppfylldes helt och fullt.
Väpnat judiskt motstånd underlättade för Himmler att få sin vilja genom. Revolter hade nämligen inträffat på flera platser, i så kallade restgetton under våren och sommaren 1943: Warszawa (april), Częstochowa (juni) och i Będzin, Sosnowiec och Białystok (augusti). I augusti utbröt också ett uppror i förintelselägret Treblinka. Därmed hade gynnsamma förutsättningar skapats för att utmåla resterande judiska arbetsstyrkor som fanns ansamlade i Lublindistriktet som ett säkerhetshot. I slutet av augusti kom därför Himmlers order att de skulle likvideras och efter revolten i Sobibór i mitten av oktober fastslog man 3 november som startdatum för aktionen. Himmler kunde vara nöjd. Utplånandet av polska judar skulle fullbordas och schismen om arbetsjudarnas lott avgöras en gång för alltid.
Planen var att i en samordnad aktion, helst under en enda dag för att undvika friktioner i form av motvärn, skjuta ihjäl över 40 000 arbetsjudar som alltjämt fanns kvar i läger i Lublindistriktet. Att skjuta så många människor inom loppet av en dag krävde givetvis stora personella resurser. Därför mobiliserades enheter ur Waffen SS, säkerhetspolisen och polisen samt en SS-styrka från Auschwitz-Birkenau. Sammanlagt fördes ungefär 2 000 man samman för masskjutningsaktionen. De tillhörde alltså inga Einsatzkommandon utan hämtades från reguljära förband.
På kvällen den 2 november kallade Jakob Sporrenberg (Globocniks ersättare) samman alla chefer och informerade dem om uppdraget. Arbetsjudarna i distriktet skulle elimineras eftersom de utgjorde ett hot. Ordern kom från högsta ort. Platser avsedda för masskjutningarna fanns redan tillgängliga och diken hade grävts. Aktionen skulle utföras följande dag, från tidig morgon, sade Sporrenberg. Mer information behövde de inte. Cheferna och deras manskap saknade inte erfarenhet av liknande operationer även om den förestående skulle överträffa alla skjutningar de utfört tidigare.
Tidigt nästföljande morgon skickades SS- och polisenheterna ut. Tillvägagångssättet var i princip detsamma vid de tre avrättningsplatserna: Majdanek, Poniatowa och Trawniki. Bödlarna låg i hela dagen, från morgon till kväll, i cirka tio timmar. Varje skytt assisterades av en kollega med uppgiften att hålla magasinen fulla med ammunition.
I Majdanek fördes offren ut till dikena i mindre grupper. De passerade först en liten barack där de tvingades lämna eventuella värdesaker och klä av sig. Tysk personal sparkade och slog dem med gevärskolvar och bussade hundar på dem.
De första omgångarna av offer sprang ner i dikets bortre ände, lade sig ner och sköts. En tysk arbetare som bodde utanför Trawniki och såg skjutningarna minns att vissa offer sökte tröst genom att ta varandra i händerna innan de tvingades ner i den utgrävda rännan. ”Det var den mest omskakande upplevelsen i hela mitt liv”, vittnade tysken. Ibland dödades offren med nackskott, ibland med salvor från maskingevär. När ena diket var fyllt med ett första lager kroppar tvingades nya offer kliva på liken och lägga sig på dem. För det mesta var mordmetoden pålitlig, särskilt om skyttarna tog sig tid att skjuta varje person i bakhuvudet. Vid snabbare skurar med maskingevär inträffade det då och då att människor enbart sårades. Av erfarenhet visste tyskarna att sådant kunde ske, och de skickade ner skyttar i massgravarna med jämna mellanrum som kontrollerade kropparna och sköt dem som fortfarande levde. Men de upptäckte inte alla och ett fåtal personer lyckades kräla sig ut ur massgravarna.
Av tidsbrist tvingades mordpatrullerna fortsätta insatsen dagen därpå men de uppnådde sitt mål. Efter Operation Skördefest fanns endast en minimal arbetsstyrka kvar i hela distriktet. Bland dem fanns 300 judiska kvinnor i Majdanek och 300 judiska män i ett mindre arbetsläger inne i Lublin. Kvinnornas uppgift var att gå genom offrens tillhörigheter och männens var att bränna kroppar. Krematoriet i Majdanek hade nämligen inte kapacitet att ta hand om så många lik. Istället lade man ner segment av järnvägsräls i ena änden av dikena och staplade ved ovanpå. Kropparna lades på veden och likbålen antändes med hjälp av metanol. ”En ofattbar stank förpestade luften i hela området. När vinden låg på från det hållet blev nästan alla sjuka. Vi kunde inte äta”, berättade en polsk fånge efteråt.
Operation Skördefest ingick i ett övergripande mönster men skiljer sig ändå från andra masskjutningar på flera sätt; tidsmässigt, i antalet offer, vilka offren var, hur dödandet motiverades och vilka slags trupper som verkställde likvideringen. Trots aktionens signifikans som ett avslut på Operation Reinhardt har den hamnat i periferin och är en ganska okänd massaker i det större blodiga sammanhang som utgörs av Förintelsen.
En starkt bidragande orsak till att exempelvis Babij Jar tilldragit sig mer uppmärksamhet är att den masskjutningen ingick i ett förstadium till den slutgiltiga lösningen genom utrotning medan Operation Skördefest utspelade sig drygt två år in i utrotningsprogrammet. Forskare har alltså, helt naturligt, varit mer angelägna om att analysera den tidiga nazityska beslutprocessen än att studera en specifik senare händelse.
Ovanpå detta finns en annan aspekt. Det ockuperade Polen förvandlades av nazityskarna till Förintelsens epicentrum och Birkenau har blivit dess främsta symbol. I den kontexten bleknar en masskjutning av till och med Skördefestens magnitud. Detta har också haft inverkan på polsk forskning och historiemedvetande. Ett bevis på att Skördefesten inte ägnats större uppmärksamhet i polsk historieskrivning genom åren är att den första monografin i ämnet utkom 2009. Däremot har åminnelsen av massmordet stärkts tack vare årliga minnesceremonier i Majdanekmuseet.