(I nummer 10/2017 av Militär Historia publicerades min artikel om tredagarsslaget vid Warszawa 1656)
Under tre dagar försökte Karl X Gustav besegra den polska armé som förskansat sig på en smal landremsa vid floden Wisla. Svenskarna fick byta taktik flera gånger.
Sommaren 1655 hade över 35 000 svenska soldater och utländska legoknektar i svensk sold marscherat in i samväldet Polen–Litauen. Karl X Gustav hoppades uppnå flera strategiska mål: knyta ihop Svenska Pommern med Livland, förhindra rysk expansion mot Östersjökusten och avsluta den dynastiska striden med Polen. Samväldet var försvagat av pågående stridigheter mot ryska trupper och av ett kosackuppror. Den svenske kungen visste att polsk-litauisk adel var splittrad och att deras lojalitet gentemot den polska kronan var elastisk. Han visste också att landets bördiga mark skulle försörja fältarmén och att plundringsutsikterna var goda.
Poznań intogs i augusti och kröningsstaden Kraków ungefär två månader senare. Huvudstaden Warszawa föll i oktober. Polackerna stod handfallna och många polska adelsmän svor trohetsed till svenskarna.
I slutet av 1655 hade trupper under Karl X belägrat klosterfästningen Jasna Góra i Częstochowa men misslyckats med att erövra den. Där förvarades Polens viktigaste religiösa ikon, en målning av jungfru Maria kallad ”Svarta madonnan”. Ikonen hade, strax före belägringens början, förts i säkerhet till ett annat kloster. En kopia ersatte originalet men det förblev en hemlighet. Framgången vid Jasna Góra blev för den polska kronan en välbehövlig moralhöjande symbol. Bönderna drog igång ett uppror och när kungen Jan II Kazimierz (Johan II Kasimir) återvände från landsflykten omvärderade stora delar av adeln troheten de svurit till Karl X. Svenskarna skulle köras ut.
Båda sidor sökte ett avgörande slag. Högt upp på den polska kungens lista fanns återtagande av Warszawa som hölls av en svensk garnison under Arvid Wittenbergs befäl. Jan II Kazimierz samlade sina styrkor och belägrade staden i slutet av april 1656. Wittenberg kapitulerade den 1 juli.
Karl X Gustav, som hade planerat en undsättning, såg istället ett tillfälle att besegra den polska kronarmén tillsammans med kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg som lovats län i västra Polen. Kurfursten var vasall under den polska kungen och även det var irriterande.
Jan II Kazimierz och hans befälhavare bestämde sig för att invänta fienden från befästa linjer som anlagts på floden Wisłas östra strandbank. Mellan floden och dynvallen var det smalt. Öster om dynvallen fanns skogsområden och träskmarker . Med andra ord var terrängen kanaliserande och manöverutrymme begränsat.
Den svensk-brandenburgska hären avmarscherade från huvudlägret i Modlin på kvällen den 27 juli. Förflyttningen gick långsamt och först på eftermiddagen den 28 juli fick förtruppen bestående av 600 ryttare ledda av Clas Tott stridskontakt med litauiska posteringar som föll bakåt. Rekognoseringen framåt försvårades av sanddammet som virvlade upp av trupperna men svenskarna förstod snart att fienden förskansat sig på en linje mellan floden och dynvallen norr om staden Praga. Det snäva området omöjliggjorde angrepp mot skansarna med större truppstyrkor. Några skvadroner åt gången var allt som terrängen medgav. Tott anföll förgäves skanslinjen två gånger.
Under tiden hade svensk-brandenburgska infanterikolonner närmat sig anfallsområdet och upprättat en försvarslinje i händelse av polska motanfall. Polskt kavalleri anföll också men slogs tillbaka. Flera svenska skvadroner, som grupperat sig framför infanteriet, led smärre förluster eftersom de befann sig inom räckhåll för polsk-litauiskt artilleri.
Striderna ebbade ut vid skymningen men båda sidor fortsatte att avge sporadisk artillerield mot varandra fram till midnatt.
Resultatet av första dagens bataljer blev att den polska sidans självförtroende växte. Jan II Kazimierz antog att skansarna skulle hålla även följande dag och att svenskarna skulle förblöda framför dem. Under natten anlände förstärkningar via bron som byggts över floden Wisła. På den svenska sidan upplevdes visst missmod. Fiendens befästningslinje var utformad på ett skickligt sätt och Karl X insåg att frontala angrepp var lönlösa. En ny anfallsplan utarbetades.
Planen började verkställas på morgonen den 29 juli efter att Karl X personligen spanat av terrängen. Genom en dristig omfattningsrörelse skulle fienden angripas där han var sårbar, nämligen i flanken. För att inte avslöja manövern för tidigt fick Clas Tott i uppgift att med kvarvarande infanteriregementen och kavalleriskvadroner binda litauerna vid skansarna. Samtidigt skulle brandenburgskt infanteri skydda de flankerande truppernas rygg genom att mota bort tatariska styrkor från Białołęka. Brandenburgarna drev bort fienden och erövrade en central höjd vid Białołęka men tatarerna gick till motanfall. Först när skvadroner under Henrik Horn anlände till platsen tvingades tatarerna till reträtt.
Jan II Kazimierz förstod för sent att hans försvarslinje hade utflankerats och att han var nödgad till en hastig omgruppering till en linje som inte var förberedd. Han såg dock en chans att slå fienden. Ett rejält kavallerianfall skulle kanske kunna riva upp Karl X:s linjer och pressa honom till ett mödosamt återtåg genom träsk och skog.
Under tiden som attacken med tungt rustade ryttare, husarer, organiserades plågades brandenburgska bakre enheter av tatarerna vilket tvingade Karl X att avsätta kavalleri dit och ännu en gång splittra delar av sin huvudstyrka.
Så kom tiden för anfallet som polackerna hoppades skulle leda till ett avgörande. Efter klockan 16:00 gick 300 litauiska husarer, i första ledet, under befäl av Hilary Połubiński till angrepp mot den svenska vänstra flanken. Husarerna – beväpnade med lansar, pistoler, sablar och stridsyxor – slog in med full kraft och bröt enkelt genom den första svenska träffens skvadroner. Till och med kungens liv hamnade i fara när en husar höll på att spetsa honom med en lans. Husarerna började skapa oreda i andra träffen när de träffades av mördande sidoeld från musköter och kanoner som avfyrade kartescher. Kulorna fällde hästar och husarer. I detta ögonblick borde husarernas genombrytning följts upp av anfall från andra och tredje ledet men detta uteblev trots Jan II Kazimierz befallningar. Husarerna som agerat spjutspets drog sig tillbaka under kännbara förluster. Polskt kavalleri anföll också den svenska högra flygeln, som hölls av brandenburgarna, men dessa halvhjärtade chocker avvärjdes. Linjer höll men Karl X fick inte till ett angrepp mot dynvallen, eftersom uppställningen av trupperna drog ut på tiden.
Vid kvällningen avtog striderna och dag två passerade utan ett avgörande, däremot var stämningarna som ombytta. Svenskarna trodde att segern var inom räckhåll medan modlöshet spred sig bland polackerna. Jan II Kazimierz och hans befälhavare beslutade sig för att lämna slagfältet. Läget bedömdes som taktiskt ofördelaktigt och stridsmoralen var låg. Därtill förfogade motståndaren över större eldkraft och visat sig vara stridstekniskt skickligare. Det allmänna uppbådet, trossen och artilleriet skulle retirera över floden samtidigt som kvarstående trupper (främst kavalleri under befäl av Stefan Czarniecki och Aleksander Koniecpolski samt delar av infanteriet med understöd av tatarer) skyddade deras återtåg från dynvallen och Pragaskogen.
Tidigt på morgonen den 30 juli gick den svensk-brandenburgska hären till generalangrepp. Med understöd av brandenburgskt artilleri avancerade svenskt infanteri mot Pragaskogen som övergavs av polackerna ganska omgående. Även polskt kavalleri och infanteri som positionerat sig vid dynvallen norr om Praga vek undan från höjderna när svenska skvadroner anföll. Kvar lämnades sju kanoner som vändes mot de retirerande polska trupperna. Detta skapade oordning i polska led men befälhavarna lyckades stävja paniken. Bron över Wisła dignade under reträtten och i trängseln föll många soldater i vattnet och drunknade. Bron brändes när huvuddelen av trupperna och resterande kanoner kommit över. På den östra sidan fanns det polska kronkavalleriets huvudstyrka som enligt plan började röra sig söderut när övriga försvarspositioner fallit. Det polska kavalleriet drog upp enorma dammoln som på den svenska sidan tolkades vara ett anfall. Karl X avbröt offensiven vilket gav polackerna tid att avlägsna sig genom en ganska trång passage längs med floden. Därmed bommade svenskarna ett ypperligt tillfälle att tillintetgöra en ansenlig polsk ryttarskara.
Bron över floden stod i lågor och huvudparten av de polsk-litauiska styrkorna hade lämnat slagfältet. För Karl X:s här återstod förföljelse- och upprensningsaktioner. Tredagarsslaget vid Warszawa var över. Båda sidor hade begått misstag som motståndaren försummat att exploatera. Trots svenskarnas seger lyckades den polska huvudarmén undkomma och kriget fortsatte i ytterligare fyra år även om Karl X skiftat fokus mot Danmark. Först 1660 slöt Polen och Sverige freden i Oliwa.