Det skrivs mycket om Polen och Ungern just nu; hur dessa två länder obstruerar EU:s avsikt att koppla ekonomiskt stöd till krav på att länderna följer grundläggande rättsstats- och demokratiprinciper. Man kan skriva mycket om detta men jag avstår just nu.
Däremot är den polsk-ungerska vänskapen intressant i sig. Den har gamla historiska rötter men händelser under 1900-talet sticker ut, särskilt ungrarnas agerande under Warszawaupproret 1944.
När upproret bröt ut fanns det tre ungerska reservdivisioner stationerade i Polen. Medan tyskar och ryska, ukrainska, azerbajdzjanska kollaboratörer löpte amok inne i staden och massakrerade civila, gruppvåldtog unga flickor och mördade dem med bajonetter fick de ungerska reservdivisionerna i uppgift att blockera Warszawa västerifrån så att inga polska enheter ur Hemmaarmén skulle kunna strömma in i staden och medverka i upproret. Ungrarna gjorde vad tyskarna befallde dem, åtminstone rent formellt. De ungerska divisionscheferna och soldaterna vägrade att delta aktivt i striderna mot polackerna. En ungersk överste skrev: ”De skickar ut oss så vi måste lyda men vi vill inte kämpa mot polackerna”. De lät polska hemmaarmésoldater passera deras linjer när upproret höll på att bryta samman. De hjälpte också polska civila utanför staden och försåg dem med förnödenheter med mera.
Tyskarna var väl medvetna om detta och chefen för 9. tyska armén klagade över ungrarnas bristande lojalitet. Till slut krävde man att ungrarna sändes tillbaka till Ungern. Överstelöjtnant István Szabadhegy skrev i sin dagbok den 25 september 1944:
Jag har svårt att förenas med avfärden. Polackerna delar ungrarnas syn på livet, vi har likartade karaktärsdrag. Gud vare med dig, plågade Polen. Varje ungrare solidariserar sig med dig av hela sitt hjärta; förhoppningsvis kommer den Allsmäktige leda oss ut ur denna mardröm.