Om Jedwabne, ännu en gång

Intresset för polsk historieskrivning har tilltagit i styrka i Sverige efter att det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa vann valet 2015. Flera kulturartiklar och ledartexter har skrivits i ämnet. Kulturprogrammet Kobra har till och med ägnat ett program åt situationen och antisemitismen i Polen utifrån hanteringen av filmen Ida i polsk statstelevision.

Som den polska forskaren fil dr Magdalena Żmuda-Trzebiatowska har konstaterat finns det några favoritämnen som svensk media väljer att lägga fokus på i sin rapportering om Polen och dessa favoritämnen fyller en funktion i stärkandet av den egna svenska självbilden. Polsk patriotism är en kontrast till svensk antipatriotism, som underförstått är ett finare och modernare förhållningssätt till den egna nationen. Svensken har ju som bekant gjort sig fri från det förflutna.

Antisemitism i Polen är ett annat svenskt favoritämne. Och nu, polsk historieskrivning, mer specifikt gällande polsk delaktighet i förintelsen.

I SvD Kultur skriver Anders Q Björkman om att den nya chefen för Institutet för nationell hågkomst, Jarosław Szarek, sagt att tyskarna ansvarade för massakern i Jedwabne 10 juli 1941 när en utredning som IPN gjorde 2000-2002 visade att förövarna varit polacker.

Vad Szarek sade var att tyskarna utförde massakern och att de tvingat polacker att delta i den. Szarek förnekade alltså inte att polacker deltagit men att de medverkat under tvång.

För att inte förvandla detta till en lek med ord så kan man titta på vad IPN skrev i sitt slututlåtande 2003 innan man lade ner förundersökningen om Jedwabne.

Jag väljer att infoga det parti av slututlåtandet som är mest relevant i just den här sakfrågan. Nedanför följer min sammanfattning.

Jedwabne 3

Med andra ord:

Massakern i Jedwabne kan antas ha inspirerats av tyskarna. Till och med närvaron av uniformerade tyskar, även om de var passiva, tolkades av förövarna som att tyskarna tolererade och godkände övergreppen.

Att uniformerade tyskar fanns på plats är fastställt. Det fanns en tysk gendarmpostering i staden. Däremot har man inte kunnat utreda om och hur många tyskarna som anlände till Jedwabne den 10 juli och vilken roll de spelade före och under massakern. Vittnesmålen är motsägelsefulla på den punkten.

IPN konstaterar att tyskarna kan betraktas som ansvariga för massakern i lagens mer vidsträckta bemärkelse medan polackerna som utförde den är ansvariga i lagens strikta bemärkelse.

En kommentar till Szareks uttalande är alltså att han utnyttjar vissa formuleringar, brister och hypoteser i IPN:s utredning till att reducera polsk skuld. Men det går de facto inte påstå att han fabulerar fritt.

Över huvud taget kan man begrunda varför just Jedwabne förvandlats till ett historiepolitiskt slagfält som engagerar, inte bara polska politiker, historiker och opinionsbildare, utan även så många utanför Polens gränser. Och varför förefaller vissa så besatta av att framhålla polsk skuld medan andra är så rabiata i sina strävanden att frita polackerna från skuld och ansvar.

Jedwabne förefaller ha fixerats som det ultimata exemplet på primitiv polsk antisemitism där de mest groteska vittnesuppgifter om krossade spädbarnsskallar och avsågade huvuden på våldtäktsoffer relateras ofta, trots att polska utredare och historiker som studerade Jedwabne avfärdat dem. Massakern, som var hemsk i sig, behöver inte kryddas med överdrifter.