Mellan våren 1945 och hösten 1946 cirkulerade den gamla, antijudiska blodsanklagelsen i Polen. Blodsanklagelsen handlade om att judar rövade bort kristna barn och ritualmördade dem i syfte att använda deras blod, exempelvis när matza bakades till pesach. Eller så användes det av judar för att tvätta sår eller för att dölja stanken deras kroppar påstods utsöndra.
Blodsanklagelsen har rötter långt bakåt i kristendomens historia (förekommer även i modern tappning, sök upp debatten om organstölder i Israel) och har använts, inte bara av kyrkan, för att demonisera judar och motivera svåra förföljelser av dem. Att ens bemöta den är som att indirekt legitimisera föreställningen om dess riktighet.
Som redskap för att driva fram antisemitiska stämningar och lynchmobbar visade den sig synnerligen effektiv; något som alltså inträffade upprepade gånger i ett av kriget skövlat Polen med förödande konsekvenser för åtskilliga judar som överlevt ockupationen eller som återvänt från Sovjetunionen.
En första registrering av mytens närvaro kom i mars 1945 från orten Chełm Lubelski. Ingripanden från lokala myndigheter och stadens sovjetiska kommendant förhindrade dock övergrepp på judar. Historiker har inte kunnat få fram vem som spridit ryktet och hur det fortplantade sig i staden.
Tre månader senare dök anklagelsen upp i den större staden Rzeszów när en nioårig flicka försvann spårlöst och hittades mördad i en källare i ett bostadshus som beboddes av icke-judiska polacker men som också fungerade som ett slags hotell för polsk-judiska män som överlevt Förintelsen.
Fyndet ledde till att i princip samtliga av stadens judar fördes till det lokala miliskommissariatet där de förnedrades verbalt och misshandlades av miliser, säkerhetspoliser och soldater. Först efter intervention av ett NKVD-regemente släpptes judarna fria. Många tog tillfället i akt och lämnade staden. Länets miliskommando konstaterade också att det lokala miliskommissariatet agerat felaktigt och att blodsanklagelsen var en politisk provokation.
Efterföljande utredning konstaterade att spår av blod hittats i två bostäder där judiska män bodde. Problemet var att ett polskt huvudvittne snabbt reste iväg från staden samt att flera av de pådrivande milismännen försvann spårlöst direkt efter händelsen. Var blodspåren planterade? Utredningen kunde nämligen inte knyta någon av de judiska männen till flickans försvinnande och fallet lades ner. Den judiska man som suttit häktat för mordet frisläpptes i brist på bevis.
Ryktet blossade också upp i Kraków i augusti 1945 och krävde ett polsk-judiskt offer.
Under 1946 hade kraften i blodsanklagelsen vuxit till sig och förekom i flera städer: Włocławek, Kalisz, Ciechanow, Warszawa m.fl. I Włocławek, i början av juni, anklagades judar för att sälja billigt människokött i sina charkuteributiker. Tack vare ingripanden från såväl det lokala säkerhetstjänstkontoret och miliskommissariatet förekom inga övergrepp mot judar från polskt håll. De polacker som samlats utanför det hus där judiska kommittén hade sin lokal lyssnade till myndigheterna och skingrade sig direkt.
Samma månad, i Częstochowa, beskylldes judar för mordet på en yngre flicka. Men inte heller i den staden utbröt någon pogrom.
Den värsta pogromen baserat på blodsanklagelsen inträffade i staden Kielce den 4 juli 1946. Resultatet var fruktansvärt: 42 judar mördades och över 50 sårades av en mobb bestående av miliser, personal ur säkerhetstjänsten och militärer samt civila arbetare. Därtill mördades ytterligare ett tiotal judar efter att de dragits ut från passagerartåg som stannat till vid stadens järnvägsstation. (För den som är intresserad av att fördjupa sig i Kielce-pogromen så rekommenderar jag denna artikel av historiedocent Bozena Szaynok.)
Från hösten 1946 ebbade ryktesspridningen ut men noterades av myndigheterna såväl i mars 1948 som april och september 1949. Vid de senare tillfällena agerade också statsmakten betydligt mer resolut för att snabbt kväsa alla tendenser till antisemitiska upplopp. Samtidigt hade också atmosfären förändrats i samhället. Och merparten överlevande judar hade lämnat Polen. Kvar fanns kanske 40 000.
Varför hade denna myt spridits i Polen åren efter kriget med förödande följer för överlevande judar?
Blodsanklagelsen fanns givetvis som antisemitisk föreställning i breda polska folklager även före 1945, men exempelvis under mellankrigstiden hade den inte manifesterat sig i praktiken, dvs, i våldshandlingar mot judar, annat än i några få sällsynta fall och då var oftast högerradikala grupperingar inblandade. Myten spreds i stort sett inte alls.
Så vilka omständigheter fanns på plats från våren 1945 och framåt som utlöste ryktets utbredning?
Flera faktorer samverkade:
- Samhällelig moralisk kollaps som följd av krigsårens umbäranden: människoliv hade inget värde.
- Som följd av ovanstående: markant ökad kriminalitet överlag i landet.
- Politisk instabilitet.
- Frånvaro av traditionella samhällseliter (dessa hade likviderats av såväl den tyska som sovjetiska ockupationsmakten.)
- Ökad nationalism (med judar och kommunister som utpekade fiender).
- Spridning av myten om judebolsjevism, dvs, att kommunistregimen var judisk.
Men nämnda faktorer utgjorde bara ett ramverk; andra orsaker kan pekas ut som mer viktiga. Det fanns en latent antisemitism i det polska samhället. Detta gjorde det enkelt att peka ut judar som syndabockar i olika sammanhang. Barn som gjorde något otillåtet visste att de skulle undslippa föräldrarnas bestraffning om de drog till med en lögn som innehöll påståenden om lömska judar.
Vi vet också att lokala miliser bidrog till att blodsanklagelser spreds från kommissariat till kommissariat, och från stad till stad. På deras kontor fanns nämligen fungerande telefoner, något som var en raritet åren direkt efter kriget. Det var också så att det bland miliserna fanns sådana som under ockupationen arbetat som hjälppoliser åt tyskarna och deltagit i jakten på judar. Bland milismännen fanns sådana som mördat och plundrat judar.
En annan central faktor hade att göra med judisk egendom. Det var inte ovanligt att judar överlämnat värdesaker till polska grannar i förhoppningen att kunna återfå dem efter kriget. I andra fall hade tyska ockupationsmyndigheter lagt beslag på judisk egendom (företag, hus m.m.) och låtit polacker bli nya ägare. Efter kriget fanns det polacker som var föga intresserade av att lämna ifrån sig egendomen. Blodsanklagelsen hjälpte till att rikta bort uppmärksamheten från deras ovilja att ge tillbaka ägodelar och egendom.
En sista sak som är värd att nämna var kommunistregimens krig mot det antikommunistiska motståndet. Detta var ett krig som bedrevs med både vapenmakt och propaganda. Det låg i regimens intresse att framställa motståndsrörelserna som rabiat antisemitiska i syfte att diskreditera dem internationellt.
Några exempel ur svensk press:
(Folkomröstningen den 30 juni hade inte gått som kommunistregimen förväntat sig, vilket ledde till att valresultatet manipulerades för att få genom tre beslut: avskaffande av senaten, godkännande av en provisorisk ekonomisk plan och godkännande av Polens nya västgräns. För övrigt var alla valresultat manipulerade i folkrepubliken Polen.)
Och visst finns det indicier som pekar på att regimens säkerhetstjänst tillsammans med sovjetiska rådgivare kan ha regisserat pogromen i Kielce eller åtminstone skapat förutsättningar för den att bryta ut, men konkreta bevis saknas. Men: att kommunistregimen utnyttjade övergreppen och morden på judar i sin propaganda med målet att utmåla den antikommunistiska motståndsrörelsen och polacken i gemen som mordiska antisemiter – detta användes bland annat för att motivera Röda arméns närvaro i Polen – kan inte användas som argument av den som vill lägga ansvaret för övergreppen på regimen. Annars är det inte ovanligt att det i vissa polska kretsar görs allt för att beskriva de antijudiska kravallerna och morden på judar 1945-46 som resultatet av en konspiration planerad och initierad av regimens säkerhetsapparat i maskopi med Moskva.
Även om man skulle leka med tanken att pogromerna iscensattes eller underblåstes av regimen för att svartmåla det antikommunistiska motståndet så visar händelseförloppen vid varje tillfälle när anklagelserna flammade upp hur enkelt det var att mobilisera grupper av polacker till antisemitiska våldsamheter och pogromer.
Hur många judar som dödades av polacker 1945-47 har studerats av historiker men ingen kan fastställa antalet med säkerhet. De mest troliga beräkningarna hamnar någonstans mellan 600 och 1 000. Tidigare högre siffror på över 2 000 har avfärdats. Som etnisk grupp var judar därmed inte mest utsatta för dödligt våld i efterkrigstidens Polen. Men det gör inte morden på judar mindre anmärkningsvärda, särskilt inte om man beaktar de föreställningar som låg bakom dåden och judarnas erbarmliga öde under kriget och Förintelsen.
Det som är mest frapperande är just att breda polska folklager, som med egna ögon, beskådat fasorna judarna utsatts för av den tyska ockupationsmakten inte förmådde skaka av sig motbjudande antisemitiskt tankegods de närmaste åren efter kriget. Antisemitismen visade sitt fula tryne på nytt i slutet av 1960-talet i samband med kommunistregimens antijudiska kampanj. Hos vissa lever den kvar än i dag.
Undersökningar från 2009 och 2011 visar att cirka 10% av de tillfrågade polackerna ansåg att det förmodligen finns fog för påståendet att judar i historien kidnappat kristna barn i syfte att ritualmörda dem för blodet. En övervägande majoritet av dem som svarade på det sättet bodde i Polens östra delar.)