Polskt deltagande i Förintelsen

De diplomatiska relationerna mellan Polen och Israel har minst sagt varit ansträngda och turbulenta den senaste tiden. I februari avbokade, efter ett uttalande av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om att polacker samarbetade med nazityskarna vid utrotningen av judar under kriget, Polens premiärminister Mateusz Morawiecki sitt deltagande i V4-mötet som var planerat att genomföras i Israel. Ordväxlingen mellan Warszawa och Jerusalem blev ordentligt omskriven i såväl polsk som israelisk media och jag tänker inte gå genom denna munhuggning. Istället avser jag att fokusera litegrann på frågan som väcker starka känslor och ofta leder till hetsiga diskussioner, nämligen om polskt samarbete med tyskarna i mördandet av judar. Sociologiprofessorn Jan T Gross vid Princeton University har till och med hävdat att polackerna mördade fler judar än tyskar.

Siffror som 10 000, 120 000 och 250 000 har förekommit i diskussionerna mellan historiker i Polen. 10 000 eller 250 000 – med andra ord, är gapet mellan den lägsta siffran och den högsta väldigt stort och ingen utgångspunkt för en konstruktiv debatt.

Onekligen bekräftar flera studier att antalet polacker som utnyttjade, angav eller dödade judar är högre än vad man tidigare har antagit. Och med tidigare menar jag framför allt tiden före kommunismens sammanbrott 1989. Dessförinnan var det inte tal om att historieforskningen, eller annan humanvetenskap, var fri. Under kommunisttiden dominerade synsättet att de polacker som utförde diverse våldshandlingar mot judar tillhörde samhällets bottenskrap. Nyare forskning visar alltså att det är en något missvisande verklighetsbeskrivning.

Men hur många polska förövare handlar det om? Kan forskningen ge några mer eller mindre konkreta svar på den frågan? Både ja och nej. En metod för att få fram en ungefärlig siffra på polska gärningsmän är att titta på antalet offer. Statistik över antalet offer finns att tillgå främst i fackböcker utgivna av Centret för Förintelsestudier vid den polska Vetenskapsakademien. Siffrorna gäller alltså antalet angivna och mördade judar där polacker kan pekas ut som förövare.

Det finns inget verk som täcker samtliga polska områden som var ockuperade av Tyskland 1939–1945. Närmast kommer kanske professor Barbara Engelking-Boni som i sin bok Jest taki piękny słoneczny dzień … Losy Żydów szukający ratunki na wsi polskiej 1942–1945 (Det är en så vacker och solig dag … Ödet för de judar som sökte sin räddning på den polska landsbygden 1942–1945). Hon har studerat såväl judiska vittnesmål som protokollen från 300 rättegångar som ägde rum i Polen efter kriget och som rörde angiveri eller mord på judar.

Baserat på sin forskning kommer hon fram till att polsk landsbygdsbefolkning – i olika trakter – angav 1559 judar och mördade 1015. Hon anger själv att hon räknat försiktigt och att de verkliga siffrorna kan vara lägre eller högre. En annan anmärkning är att hon inte verkar skilja mellan judiska vittnesmål där det framgår att uppgiftslämnaren själv bevittnade ett övergrepp utfört av polacker och sådana som enbart återger andrahandsuppgifter.

Forskaren Jan Grabowski som skrivit boken Judenjagd – Polowanie na Żydów 1942–1945. Studium dziejów pewnego powiatu (Judenjagd – Jakten på judar 1941–45. En studie över händelserna i en storkommun), har fokuserat på storkommunen Dąbrowa Tarnowska i sydöstra Polen. Han kommer fram till att polacker där angav eller dödade 181 gömda judar. Han visar också att enbart sex av de mördade judarna hade dödats av polska bönder. Merparten hade dödats av tyska gendarmer eller av polska hjälppoliser.

Författaren Alina Skibińska som har studerat landsbygden kring staden Kielce, har i sin forskning (som bland annat redovisas i antologin Zarys Krajobrazu. Wieś polska wobec zagłady Żydów 1942–1945, Skiss över landskapet. Den polska landsbygden inför utrotningen av judar 1942–1945) – som också involverat granskningar av rättegångsprotokoll – identifierat 200 fall där polacker angav eller mördade judar 1942–44.

Centrets senaste utgivna verk i två band heter Dalej jest noc. Losy Żydów w wybranych powiatach ockupowanej Polski (Det är alltjämt natt. Ödet för judar i utvalda storkommuner i det ockuperade Polen). Här summerar man antalet judiska offer för polska våldshandlingar till tusentals.

Till detta kan läggas de studier (Wokół Jedwabnego, två delar, 2002) som gjorts om pogromer där polsk befolkning medverkade sommaren 1941 sedan tyska militära förband avancerat österut. Framför allt har polska historiker tittat specifikt på regionen nordväst om staden Białystok och detta på grund av den uppmärksammade massakern på judar i staden Jedwabne. I Jedwabne uppgår antalet offer till minst 350. Det verkliga antalet offer kan man dock aldrig klarlägga utan en ordentlig kriminalteknisk utgrävning av mordplatsen.

Men kan man då tala om att det fanns 350 polska förövare i Jedwabne? Naturligtvis inte. På samma sätt kan man inte tala om att det bakom Barbara Engelking-Bonis offersiffror döljer sig drygt 2 500 polska gärningsmän. En brottsling kunde ju vara skyldig till att ha angett fem eller tio gömda judar.

En övergripande svaghet med siffrorna som förekommer i nämnd litteratur är att de, trots att de har en förankring i källmaterial, i slutändan är kvalificerade antaganden där information hämtats bland annat från vittnesmål utan att man gjort större skillnad på första- och andrahandsuppgifter. Som  Barbara Engelking-Boni själv påtalar är hennes siffror resultat av  överslagsräkningar och att det verkliga antalet offer kan vara högre, men också lägre.

Oavsett, så finns det inga belägg för att polsk civilbefolkning angav eller mördade tiotusentals gömda judar. Sådana påståenden är möjligen sensationella och bekräftar redan existerande fördomar om polacker, men de kan inte tjäna som grund till en sansad och saklig diskussion. Den som är intresserad av att veta mer i ämnet kollaboration i tyskockuperade Polen kan med fördel läsa min bok Marodörer, medhjälpare och mördare. Katolska och judiska polacker i nazisternas tjänst 1940-43 (Sivart förlag, 2012).