I Sverige är det fult att kalla sig för patriot eller att bejaka något slags nationell identitet. Här viftas det jävlar inga svenska flaggor, eller ja, bara i samband med idrottsevenemang och kanske på midsommar. Och etniska svenskar finns inte. Det norska 17-majfirandet är man skeptisk inför och fnyser åt. Däremot har nog få svenskar problem med att säga: ”köp svenskt kött för det har så hög kvalité” med en underton av chauvinism i rösten, bara för att i nästa sekund inflika med någon självklar och tidstypisk brasklapp som eliminerar eventuella antydningar om att andra länders köttproduktion skulle vara undermålig.
Förmodligen är nog merparten också övertygade om att svenska lösningar skulle kunna lösa åtskilliga världsproblem. Redan 1961 skrev Uppsalaprofessorn Sten Carlsson:
”Svensken tronar inte längre på minnen av fornstora dar, men finner det egna landets överlägsenhet över andra länder tämligen självklar, utan att närmare reflektera häröver”. (Citeras i Vad är Sverige. Röster som svensk nationell identitet, Alf W Johansson (red), 2001, s. 14).
Men patriotism… åh nej, sådant konservativt och reaktionärt nonsens passar inte in i bilden av en modern, mondän och progressiv människa.
Det finns givetvis historiska förklaringar till varför patriotism och nationell självkänsla är så svag bland majoriteten av svenskar. Flera faktorer har samspelat men enkelt uttryckt beror det på att statsbildningen Sverige inte upplevt något yttre hot på 200 år. Ett annat skäl är svenskens syn på sig själv och Sverige som modernitetens förtrupp. I ett Sverige dominerat av ett socialistiskt samhällsbygge – folkhemmet – fanns inte plats för varken patriotism eller nationell självkänsla, eftersom det betraktades som konservativa krafter.
Men svensken har alltjämt en ambivalent syn på detta med nationell självkänsla. För som sagt, det svenska samhällets organisation, framgångar och framsteg känner svensken stolthet över – men utan att egentligen våga uttrycka det. En svensk förmår knappt ta ord som ”stolthet” eller ”fosterlandskärlek” i sin mun utan att ansiktet förvrids i avsmak.
Annorlunda lät det 1934, den 6 juni, när Per Albin Hansson höll ett tal till Sveriges flagga:
”Med allt skäl äro vi svenskar stolta över vårt land. Det är ett vackert land och ett gott land. Det är ett land med folkfrihet och folklig självstyrelse, med demokratin förankrad ej blott i författningen, utan jämväl i våra traditioner och i folkets kynne. Det är ett land värt att leva i, värt att vårda och värna, men också att förkovra, förbättra och fullkomna.
[…]
Fosterlandskärleken kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en samlad svenskmannagärning, för att göra det svenska fosterlandet till ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens grund.Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet. Som sådan hylla vi den här. Leve vår blågula fana!”.
(Vad är Sverige, s. 244f.)
Visserligen har Per Albin Hanssons tal sina tidsbundna drag men hur främmande innehållet ur dessa två citerade fragment än ter sig i dag så skulle jag vilja påstå att Hansson här uttrycker en sund, positiv och inkluderande patriotism.
Kanske kan hans ord fungera som vägvisare även i dag?