En lägervakt i ett nazityskt koncentrationsläger utförde sina ålagda arbetsuppgifter mellan klockan åtta på morgonen och sjutton på eftermiddagen. Arbetstiderna – såvida man inte tillhörde vaktstyrkan – var alltså helt normala, som på vilken arbetsplats som helst. Men lägervakternas tjänstgöring och arbetsuppgifter vara allt annat än vardagliga, om man uttrycker det milt.
Deras arbetsdag gick ut på att övervaka, bestraffa och plåga människor som pekats ut som fiender till det Tredje Riket. Lägervakternas hänsynslöshet och sadism är omtalad. Mindre omskrivet är vad dessa individer gjorde efter att de gått av sitt arbetspass. Med andra ord: vad gjorde de och förväntades göra på sin fritid?
Historieprofessorn Fabrice dʼAlmeidas bok I förintelsens tjänst. Koncentrationslägervakterna och deras fritidssysselsättningar 1933-1945 (Fischer & Co, 2013) behandlar just denna fråga.
I denna välskrivna men stundtals krävande bok får läsaren reda på hur lägerpersonalen kopplade av från sitt dagliga arbete som inbegrep våld och död. Beroende på vilket läger de tjänstgjorde vid så hade de tillgång till allting från bibliotek, biograf, officersmäss, zoo, bordell, gymnastikhall till skjutbana. Andra förmåner var exempelvis permissioner, god mat och alkohol. Just fester och extravaganta måltider förefaller ha varit vanligt förekommande.
Förnöjelserna ingick i en medveten SS-strategi som vid sidan av andra regelverk som styrde lägerpersonalen bildade grunden för vakternas handlingar och vilja att utföra order. Som dʼAlmeida skriver: ”Små förmåner och nöjen medförde förpliktelser”.
dʼAlmeidas bok är ytterligare en pusselbit som fördjupar förståelsen av mekanismerna bakom Förintelsen. Vissa partier i boken är krävande eftersom de förutsätter viss bakgrundskunskap, framför allt kronologisk. Men detta borde inte avskräcka den som vill sätta sig in i SS-ledningens tankar kring personalledning och lägerpersonalens interna samvaro eller hur deras våldsutövande hängde ihop med tillgången till olika typer av fritidssysselsättningar.