Antisemitisk tidskrift i sejmen

I mitten av mars rapporterade media runtom i världen om att en antisemitisk tidskrift säljs i en kiosk inne i den polska parlamentsbyggnaden. Detta hade uppmärksammats av oppositionspolitikern Michał Kaminski och sedan fångats upp och spridits av opinionsbildare och oppositionella politiker i sociala medier. Insinuerande frågor riktades dels till politiker i regeringen, dels till talmannen om de tolererar eller accepterar tidningen och dess obskyra innehåll. I dagens Polen där stämningen är politiskt spänd kan allting användas som ett retoriskt verktyg för att driva en tes.

Givetvis accepterar varken regeringen, talmannen eller andra politiker i det polska parlamentet tidningens budskap, och parlamentets kansli meddelade att man skulle vidta åtgärder och över huvud taget se över vilka tidningar som finns tillgängliga i kiosken.

Men vilken slags tidskrift handlar det om? Tylko Polska (Endast Polen) ges ut av den dubiösa individen Leszek Bubel, som 2005 dömdes till böter för hets mot folkgrupp. Han har varit politiskt aktiv ända sedan 1990-talet och har bland annat varit ledare för Nationella partiet, som fick runt 0,25% av rösterna i det polska riksdagsvalet 2005. Bubel är också ansvarig utgivare för en rad obskyra tidskrifter, bland annat just Tylko Polska.

Foto som jag tog 2015 på en annan tidning – Superdetektiv – som Leszek Bubel ger ut. De få exemplar som fanns i just denna RUCH-kiosk var placerade längst ner och knappt synliga. Numrets huvudtema är som alltid – judar.

Man kan konstatera att såväl Leszek Bubel som hans tidskrifter är helt marginella företeelser i Polen. Däremot medför Polens anticensurlagar att det är ganska svårt att förbjuda tidningarna på laglig väg. Huruvida den privatägda kioskkedjan och tidningsdistributören RUCH, eller bokhandelskedjan Empik, gör rätt när man tar in och sprider dessa tidningar är en fråga av moralisk karaktär, som jag avstår från att resonera kring.

Det är alltså RUCH – inte parlamentets kansli och dess personal – som bestämmer tidningsutbudet i parlamentets kiosk. Förmodligen har exemplar av någon av Bubels olika tidningar funnits i kiosken tidigare men inte uppmärksammats, kanske främst för att det inte varit politiskt fördelaktigt att dra fram skitprodukter eller så har man hanterat det mer diskret.

Också utländska medier har spunnit vidare med nyheten om Kaminskis upptäckt och använt den som utgångspunkt i kommentarer om polsk antisemitism, den sk förintelselagen med mera.

Förekomsten av en så anskrämlig veckotidning i det polska parlamentet ska inte viftas bort, och parlamentets kansli har heller inte viftat bort det. Men rapporteringen ger sken av att det polska parlamentet och indirekt dess ledamöter samt polacker i övrigt sympatiserar med innehållet i Bubels tidning.

Det gör man naturligtvis inte.