För några månader sen spreds nyheten att en massgrav hade upptäckts, i samband med byggandet av ett bostadsområde, i den vitryska staden Brest. Massgraven visade sig innehålla kvarlevorna efter hundratals judar som mördades av tyskarna troligen sommaren 1941, direkt efter den tyska invasionen av Sovjetunionen. Året därpå i oktober sköts drygt 17 000 judar i staden.
Mer information om upptäckten och judarnas öde i staden finns bland annat här:
https://www.bbc.com/news/world-europe-47732043
En fråga, bland flera, som denna upptäckt aktualiserar är vad vanliga tyskar kände till om utrotningen av judar under kriget.
Den generella uppfattningen bland historiker som är specialiserade på området menar att tyskar i allmänhet visste tillräckligt, d.v.s. att judar deporterades och mördades. Bland folk i övrigt (historieintresserade etcetera) är nog åsikterna mer skilda – vissa hävdar att tyskar visste och förstod det mesta medan andra menar att gemene tysk inte kunde veta att judar underkastades en systematisk utrotning.
Vilken ståndpunkt som är den mest korrekta beror på utgångspunkten: om kravet är att tyska folket visste att judar sändes till gaskammare och mördades i stor skala inom ramen för att statligt initierat utrotningsprogram så kan man konstatera att väldigt få tyskar förstod vad som hände. De saknade helt enkelt alla nödvändiga pusselbitar av information som behövdes för att sättas samman till en komplett helhetsbild. Rykten gick men rykten går alltid i krig. Däremot, om man tittar på vad tyskarna kunde veta exempelvis om de egna enheternas massmördande av judar bakom östfronten så blir slutsatsen en annan. Information om det spreds nämligen bland annat av tyska armésoldater (och miljontals tyska män tjänstgjorde på östfronten) när de var på permission i Tyskland eller i brev hem till familj och vänner. Även om historiker har använt tyska soldatbrev som källor tidigare så är det faktiskt få som känner till att det finns en ansenlig samling brev och brevutdrag bevarad hos det polska Arkivet för nya dokument i Warszawa.
Från 1941 började polska posttjänstemän som samverkade med den polska motståndsrörelsen att snappa upp brev som skickades av tyska soldater från östfronten. Breven fotograferades, kuverten limmades igen varsamt och sändes vidare till adressaten. Enbart under 1942 samlade man på sig över 6 000 brev. Kopior av breven förmedlades sedan vidare till översättare och analytiker inom den polska motståndsrörelsen. Ovärderlig information av militär betydelse kunde extraheras ur breven, sammanställas och i rapportform nå allierade kretsar i London via kurirer och den polska exilregeringen.
Upplysningar om övergrepp mot polacker och polska judar förekom i breven men för polska granskare, som främst sökte efter information av militär karaktär, förbigick ofta den typen av uppgifter.
Låt mig ge några exempel på formuleringar som rörde just mord på judar.
I september 1942 skrev menig H. Hirschnik till en släkting som bodde i Sachsen:
Här i Polen, i Sokolnie* avlägsnar man alla judar, och de som försökt gömma sig skjuter man och kastar ner i en massgrav.
[*Troligen avses Sokołów Podlaski varifrån tyskarna transporterade cirka 6 000 judar till förintelselägret Treblinka i september]
I oktober 1942 skrev soldaten Paul Schneider, som var stationerad i Brest till en kamrat i Berlin:
Fram till för inte länge sen utfördes alla tunga arbeten av judar av båda könen. Av 16 000 finns just nu inga kvar i livet.
I november 1942 skrev SS-soldaten Almond Urlanber, stationerad i Brest, till en kvinnlig släkting eller bekant i Stettin:
Det finns inga judar kvar här, inga män, inga kvinnor, inga barn – de lever inte.
Mördandet av tusentals judar i Brest omnämns i flera brev och en vaktsoldat konstaterade nöjt i ett:
Hela det judiska packet har äntligen dött. Samtidigt, de var inga många, ungefär 17 000. Det var på tiden att det slöddret likviderades – annars hade de åsamkat oss mer elände.
Istället för att stirra sig blind på kvantitativa frågor och försöka reda ut hur många tyskar som kände till massakrerna på judar eller vad de visste om gaskamrarna, så är det bättre att fokusera på material som kan visa att information om masskjutningarna var vida spridd och det bevisas bland annat av soldatbreven.