I skriften Liberty and the News (1920) skrev den politiska tänkaren, filosofen och reportern Walter Lippmann att den mest destruktiva formen av osanning, som de som ska rapportera nyheter kan ägna sig åt, är skenargumentering och propaganda. Jag skulle kanske inte sträcka mig så långt som att kalla artikeln jag avser att kommentera för propaganda men dess innehåll rör sig definitivt i propagandans utkanter.
Sammanhanget först.
Det som har hänt är att två israeliska unga män, som ingick i en studentgrupp, blev attackerade av en grupp andra unga män tidigt på lördagsmorgonen den 7 september utanför en klubb i Warszawa. Enligt polska medier har polsk polis gripit två holländare – bröder – av armeniskt ursprung. Den ena av bröderna har släppts fri eftersom det saknas bevis på att han deltog i överfallet. Ytterligare en man av palestinskt ursprung ska ha varit inblandad i överfallet på israelerna. Han ska enligt uppgift befinna sig i något av Benelux-länderna.
Enligt de två israeliska männen blev de angripna efter att de svarat ja på frågan om de var judar eftersom de talade hebreiska sinsemellan. Förövarna ska då ha attackerat dem och bland annat gapat ”befria Gaza”. De angripna angav att gärningsmännen talade arabiska. Med tanke på den polska polisens gripanden och annan information stämmer detta delvis – man kan anta att det var mannen med rötter i Palestina som skrek på arabiska.
I sociala medier riktade en av israelerna skarp kritik mot polackerna som bevittnade anfallet men inte ingrep. I förebråelsen menade han att historien upprepar sig i Polen när polacker står bredvid och tittar på när folk, som inte anses tillhöra den egna nationen, blir slagna medvetslösa. Detta är alltså en anklagelse relaterad till synen på polacker som passiva åskådare till nazityskarnas utrotning av polska judar under andra världskriget.
Jag kan förstå att människor, som blivit utsatta för grov misshandel medan folk runtomkring hållit sig undan, är besvikna och frustrerade. Det blir då lätt att tillgripa en retorik som man vet tar skruv. Jag vill varken rättfärdiga eller klandra polska vittnen till angreppet men hur ofta ingriper polacker, svenskar eller andra när ett våldsamt slagsmål bryter ut framför dem? Ytterst sällan. De flesta håller sig undan. Däremot kan man undra var klubbens vakter höll hus.
Nu till DN.
Några dagar senare, onsdagen den 11 september, publicerade Dagens Nyheter en artikel om detta misshandelsfall. Artikeln är skriven av Ingmar Nevéus.
Informationen om själva misshandeln är knapphändig, vilket är begripligt med tanke att få dagar hade förflutit mellan angreppet och att Nevéus skrev sin text. Det intressanta är dock hur Nevéus använder överfallet och konstruerar en osammanhängande redogörelse med för misshandeln irrelevant information. Däremot är den representativ för hur svenska medier i allmänhet och DN i synnerhet rapporterar om händelser i Polen. Man tar ett favoritämne – antisemitism i Polen – och flätar in det i ett sammanhang som inte kan härledas till antisemitism i Polen. De två israelerna attackerades som bekant inte av polacker. Faktum är att jag inte känner till ett enda fall av antisemitiskt motiverat fysiskt våld mot judar i Polen de senaste årtiondena. Det är heller inte så att judar (dvs, som bär kippa eller davidsstjärnor) är osynliga i städer som Warszawa och Kraków.
Genom försåtliga sammankopplingar av fenomen vill man måla upp en bild som svårligen håller vid närmare granskning. Reflexmässigt slungas också den polska regeringens förehavanden in, i detta fall nämns den omtalade så kallade Förintelselagen. Hur är den relevant i detta misshandelsfall?
Om jag ska vara välvillig i hur jag läser och uppfattar Nevéus text så tar han kanske upp till synes irrelevanta saker som följd av den ena israelens anklagelser om passiva polacker. Men det är en väldigt generös läsning av texten.
Allra märkligast är dock valet av fotografi. Varför har man en bild på den famösa ingången till koncentrationslägret Auschwitz I? Hur resonerade personen som valde ut just detta fotografi? Vad har denna beryktade port med det omskrivna misshandelsfallet att göra? Ville man ha med fotografiet för att informera om att tiotusentals israeliska ungdomar besöker Auschwitz-museet varje år? Men, vad har det med misshandeln att göra?
Enligt mig balanserar valet av fotografi på gränsen till bildmissbruk.
Det är beklagligt att Nevéus trasslar in sig och jag har svårt att förstå varför han valde ett sådant angreppssätt. Artikelns rubrik, valet av bild och det forcerade upplägget faller dock in i ett mönster när det gäller svensk Polen-rapportering.