1 oktober 1939. Den polska majoren Adam Solski och hans officerskollegor väcktes klockan 06:00. Vädret var vackert men i luften hängde höstens kyla. Återigen ville sovjetisk säkerhetspersonal kontrollera deras identitetshandlingar. Först vid lunchtid fick de en kopp svart kaffe och korngryn. Fyra dagar tidigare hade de tagits tillfånga av Röda armén och maten hade varit knaper. Förutom svart kaffe fanns inget att dricka. Major Solski kände sig svag men inte bara på grund av hunger utan också psykisk anspänning. Han var nu sovjetisk fånge. På kvällen föstes han och hundratals andra officerare in i ett godståg som tog dem österut. De hoppades kunna återvända till Polen och kämpa på nytt. Få av dem skulle vara vid liv sex månader senare.
Den 17 september invaderade Röda armén Polens östra områden. Polska trupper hade då kämpat mot tyskarna i över två veckor. Hitler och Stalin gjorde alltså gemensam sak mot Polen, precis som de kommit överens om i den så kallade Molotov- och Ribbentroppaktens hemliga del. Detta avtal fick förödande följder för Polen.
Polackerna hade inget att sätta mot Röda armén. Landets östra gräns skyddades av gränsförsvarstrupper men de var få till antalet. Sovjetiska trupper ryckte fram snabbt och erövrade flera städer. Redan den 22 september organiserades en gemensam tysk-sovjetisk segerparad i Brest-Litovsk. Några dagar senare delade Berlin och Moskva Polen mellan sig. Men Polen kapitulerade aldrig.
För polska militärer som hamnat i sovjetisk fångenskap blev framtiden en helt annan. Röda armén tillfångatog drygt 18 000 officerare samt gendarm- och polisbefäl. Merparten av underofficerarna släpptes fria men resten internerades i tre specialläger; Kozielsk, Ostasjkov och Starobielsk.
Tillvaron i dessa läger var uthärdlig. Polackerna svälte inte och förutom att hålla rent i lägerlokalerna behövde de inte arbeta. Värst var tristessen och längtan efter familjen, som de hade tillstånd att skriva till. En officer skrev till sin fru i februari 1940: ”Jag längtar fruktansvärt mycket efter dig, och jag mår dåligt på grund av det, min älskade”. Ovissheten över framtiden vållade dem också oro. Kanske skulle de lämnas över till tyskarna, kanske släppas fria. Ingen visste.
Under vistelsen i lägren förhördes polackerna. Samtalen pågick i timmar och fångarna frågades ut om sin bakgrund, politiska åsikter och om de deltagit i kriget mot Ryssland 1920. All information granskades av NKVD, som skickade rapporter till ledarna i Kreml.
Sovjetiska ledarna var oense om polackernas öde. Frigivning föreslog, men detta röstades ned. Polackerna hade visat sig vara övertygade antikommunister. Ett annat förslag innebar deportering till Sibirien. Den 5 mars 1940 beseglades polackernas öde. På rekommendation av NVKD-chefen Berija skrev Sovjetunionens högsta ledning under en order om att polackerna skulle arkebuseras. Varför fattade man ett sådant grymt beslut? Förmodligen handlade det om flera orsaker. Många av de polska fångarna hade deltagit i det polsk-ryska kriget 1920, som slutat med polsk seger. Dessutom hade förhören visat att majoriteten var antikommunister, patrioter och intensivt lojala mot Polen. De var alltså ett hot. Så om avrättningsordern fyllde ett hämndbegär eller bara var en utrensning i klassisk stalinistisk och sovjetkommunistisk anda låter sig vara osagt. Avrättningarna började verkställas tidigt i april 1940. Familjerna fick inga fler brev.
Den 7 april fördes major Solski och hundratals andra bort från lägret i Kozielsk i särskilda godsvagnar. Två dagar senare skrev han: ”Några minuter före fem på morgonen – väckning i tågcellen och förberedelser för att gå ut. Vi ska åka bil någonstans. Vad händer sen?” Major Solski anade oråd.
Han transporterades i en fångbil till en skogsglänta fem kilometer bort från järnvägsstationen i Smolensk. Inne i skogen lämnade polackerna ifrån sig klockor, bälten, fällknivar och vigselringar. Därefter leddes männen ut av NKVD-vakter till ett fält med nygrävda gropar. Varje polsk officer bakbands, uppmanades att knäböja och sänka huvudet. I det ögonblicket placerades en pistol mot nacken och bödeln tryckte av. Kulan trängde in i bakhuvudet, skar genom hjärnan och fann sitt utlopp i pannan. Döden var ögonblicklig.
Mördandet pågick i ungefär sex veckor. Över 14 000 polska officerare och befäl hade mördats med nackskott. Deras kroppar hade kastats i massgravar på olika platser, varav cirka 4 000 i Katynskogen. Bland dem fanns major Adam Solski. För att dölja platsen planterade NKVD små träd, men dådet kunde inte hållas hemligt. Några månader in i 1943 upptäcktes massgravarna i Katynskogen av tysk militär och i ett radiomeddelande i april det året informerades Europa om att tyska myndigheter påträffat en massgrav utanför Smolensk som innehöll tusentals kroppar, mördade polska officerare. Att avslöjandet gjorts av tyskarna, som använde upptäckten i propagandasyfte, skulle försvåra situationen för den polska exilregeringen i London som inget annat ville än att få fram sanningen.
Först 1990 erkände Sovjetunionen sin skuld för denna massaker, som var en kommunistisk förbrytelse utan motstycke.