Den 27 januari publicerade DN Kultur en text av historikern Ingrid Lomfors (överintendent vid Forum för levande historia) som handlar om faran med den politisering av Förintelsen som Lomfors upplever pågår i exempelvis Polen. Hon kontrasterar bland annat historikern Jan Grabowskis forskning mot den växande nationalismen i Polen och hur det har lett till en situation där forskning, som studerar polska förbrytelser mot judar under andra världskriget, avfärdas. Detta klimat har orsakat trakasserier mot Grabowski i olika former, inklusive dödshot.
Jag återkommer till Grabowski längre ner.
Uppfattningen att Polen och polacker har ett medansvar för Förintelsen är inte ny. Den har uttryckts i böcker och artiklar – publicerade i västra Europa och Nordamerika – ända sedan 1960-talet. Samma syn har varit dominerande i Sverige. Som den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska, som studerat hur svensk dagspress rapporterat om Polen 1987–1997, konstaterar i en artikel från år 2000:
Den bild som man får när man läser svensk press är förhållandevis entydig: polacker insuper antisemitism med modersmjölken. Varje år kommer några artiklar ut i vilka den judiska problematiken tas upp eller åtminstone signaleras. Och budskapet är oftast skrämmande klart: polacker bär också skulden för judeutrotningen eller åtminstone för förföljelserna.
Denna tråd har också plockats upp i Polen av en grupp av historiker som är knutna till den polska vetenskapsakademins Center för Förintelsestudier i Warszawa. Forskarna vid detta center – nämnde Grabowski ingår i dess team – har producerat värdefulla studier som belyser tidigare outforskade aspekter av Förintelsens regionala och lokala karaktär, exempelvis lokalbefolkningens handlingar och beteenden. Vissa av deras böcker har också varit föremål för häftig kritik, och detta har skett i tider före det socialkonservativa partiet Lag och rättvisas valseger 2015. Med andra ord; före det som beskrivs som Polens nationalistiska högersväng. Den ibland aggressiva kritiken och hårda polemiken har i sin tur lett till att även centrets forskare emellanåt anammat ett utmanande språkbruk. Grabowski själv har mer och mer börjat påminna om en aktivist och mästrare än en lågmäld och eftertänksam forskare. I en konfrontativ atmosfär, som skärpts än mer i dagens Polen, är den utvecklingen kanske begriplig men ytterst beklaglig.
En del av detta beror på att historien alltid har varit politiserad i Polen. Det är inget nytt fenomen. Efter kommunismens sammanbrott och demokratins genombrott har dock historien kunnat diskuteras på andra villkor än vad som rådde fram till 1989. I en demokrati är ju fri debatt en av grundbultarna.
Det är givetvis förkastligt att professor Jan Grabowski drabbas av personliga påhopp och hot när man istället borde granska hans forskningsresultat på sakliga grunder i enlighet med vetenskaplig praxis. Jag kan inte tänka mig att varken Grabowski eller Lomfors – i egenskap av disputerade historiker – skulle försvara ståndpunkten att viss typ av forskning ska vara fredad från granskning och utvärdering. Förvånande nog är dock Lomfors mer fokuserad på att dra fram de mer hätska angreppen på Grabowski och ge sken av att all kritik mot hans forskning kan avfärdas som utslag för ”nationalism” i Polen. Så är inte fallet. Inte ens alla hans kollegor vid Centret för Förintelsestudier delar uppfattning med honom i vissa avgörande frågor. En av dom som har distanserat sig från en del av Grabowskis antaganden– bland annat att polackerna mördade över 200 000 judar under kriget – är professor Dariusz Libionka (direktör för Majdanekmuseets forskningsavdelning.
Det finns fler exempel på sansade och underbyggda invändningar mot inte bara Grabowskis forskning. Det känns dock överflödigt att sammanfatta de initierade invändningar som somliga forskare (inte enbart historiker) har riktat mot tolkningar och slutsatser i centrets utgivna artiklar och böcker. Bland dessa forskare återfinns till exempel fil dr Joanna Tokarska-Bakir, som själv har forskat på exempelvis antijudiska stereotyper hos polsk befolkning. Hon kan svårligen påstås ha en ”nationalistisk” lutning i sin forskning.
Framför allt har jag en misstanke om att allt detta är tämligen ointressant i ett Sverige där ett speciellt narrativ om polackers relation till polska judar dominerar bilden. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför vissa i Sverige känner ett behov av att kommentera förhållanden i Polen trots att de bevisligen inte har en helhetsbild. Kanske är de inte ens intresserade av den.
En annan tes som Lomfors driver är att de privata initiativen för att uppmärksamma Förintelsen är färre i länder i det forna Östeuropa, än i Tyskland. Jag vet inte hur det ser ut i det forna Östeuropa – börjar inte det begreppet bli förlegat? – men jag vet hur Förintelsen uppmärksammas i Polen, även polsk inblandning i övergrepp mot judar. Ett exempel på det senare är den årliga minnesceremonin i Jedwabne, staden där ett tiotal polacker medverkade (såväl på frivillig basis som under tvång) i tyskarnas rensning av ortens polsk-judiska befolkning genom att bränna dem i en lada den 10 juli 1941. Exempel på samverkan mellan privata initiativ och offentliga organ är de minnesmarscher som genomförs varje år i flera polska städer till minne av tyskarnas deportationer av polska judar till förintelseläger. Minnesmärken och monument som uppmärksammar och hedrar Förintelsens polsk-judiska offer återfinns i princip i varje polsk stad. Platser som skildrar judiskt lidande finns i forna nazityska arbets-, koncentrations- och förintelseläger som omvandlats till museer. Flera andra museer uppmärksammar de polska judarnas rika historia i Polen. Det största är Polin i Warszawa. Men det finns även mindre museer i Kraków, Częstochowa, Lublin, Tykocin samt utställningar i restaurerade gamla synagogor. Årligen genomförs också mängder med olika arrangemang som uppmärksammar judisk historia och kultur i Polen.
Jag hävdar inte att allt är idealiskt i Polen på den här punkten – långt ifrån – men situationen är betydligt bättre än vad man kan tro efter att ha läst Ingrid Lomfors kulturartikel.