Det finns ett polsk-judiskt talesätt som lyder ungefär så här: En halvsanning är en hel lögn.
Med andra ord, om du undanhåller relevant information så är det i princip samma sak som om du ljuger även om delar av det du för fram är korrekt.
I Sydsvenskan kultur den 15 oktober 2021 skriver kulturskribenten Rakel Chukri indignerat bland annat om hur skamligt det är att varken Polen eller Ungern kritiserades för sin historiepolitik i samband med Förintelsekonferensen i Malmö.
Beträffande Polen skriver hon detta:
”Några vassa kommentarer riktades inte heller mot Polen, vars ökända Förintelselag sedan 2018 förbjuder allt tal om polska förövare under kriget”
Och vidare:
”Polen försöker tysta forskning som påstås svärta landets rykte. I februari i år dömdes två forskare för förtal, efter att de rapporterat om flera fall där polacker mördade judar under kriget.”
Vad den polska så kallade Förintelselagen – egentligen ett tillägg i en befintlig lag – handlar om kan man läsa i en gästkrönika jag skrev åt GP. Kortfattat så går den inte alls ut på att förbjuda allt tal om polska förövare under kriget.
Ett tydligt exempel på detta är att den statliga myndigheten Institutet för nationell hågkomst (IPN) organiserade en konferens på temat polacker och judar 1939–1956. Såväl massakern i Jedwabne sommaren 1941 som pogromen i Kielce 1946 var föremål för paneldiskussioner. Deltagare under sessionen som rörde Jedwabne och andra liknande massakrer sommaren 1941 var bland andra professor Dariusz Stola, professor Andrzej Zbikowski, fil dr Krzysztof Persak och fil dr Marcin Ursynowicz. Samtliga har skrivit och föreläst om polsk inblandning i övergrepp mot polska judar under krigsåren. Paneldebatten finns tillgänglig på institutets Youtube-kanal. Ingen av de medverkande forskarna är hämmad av någon ”förintelselag” i sina uttalanden, reflektioner och slutsatser.
Andra exempel på att forskning inte tystas är utgiven facklitteratur. 2020 gav IPN ut historikern Roman Gieroń bok Półmrok. Procesy karne w sprawie przestępstw okupacyjnych popełnionych przez chłopów wobec Żydów w województwie krakowskim. Den analyserar ett urval av rättegångar 1945–1950 mot polska bönder som anklagades för att ha medverkat i övergrepp mot judar.
Ett annat exempel är professor Julian Kwieks bok Nie chcemy Żydów u siebie. Przejawy wrogości wobec Żydów w latach 1944–1947, som kom ut nu i år. Titeln, ”Vi vill inte ha judar hos oss. Manifestationer av fientlighet gentemot judar 1944–1947” avslöjar bokens innehåll. Professor Kwiek, som är anställd vid universitetet för vetenskap och teknik i Krakow (AGH), fokuserar främst på åren direkt efter krigsslutet. Men ämnet, om man ska utgå från vad som skrivs i Sverige om vad som är tillåtet i Polen, borde ju ändå dra till sig myndigheternas uppmärksamhet och Kwiek disciplineras. Såvitt jag vet har Kwiek inte drabbats av några reprimander eller liknande.
Men kanske försöker myndigheterna tysta samhällsdebatten? Tittar man på mängden artiklar som publicerats i samband med 70-årsdagen av massakern i Jedwabne så kan man dra slutsatsen att myndigheterna gör ett dåligt jobb, om man nu vill kväsa samhällsdebatten.
Möjligen försöker statsmakten komma åt vissa typer av uttalanden. Ett exempel är doktoranden Katarzyna Markusz. Tidigare i år skrev hon på twitter att polsk medverkan i Förintelsen är ett historiskt faktum, varpå institutet Verba Veritatis (som finansieras av polska justitiedepartementet) skickade in en anmälan till åklagarmyndigheten. Men den valde att lägga ner ärendet tämligen omgående.
Här kommer vi också in på Chukris skrivning om att två forskare dömts för förtal då de rapporterat om flera fall där polacker mördade judar under kriget.
Chukri avser här professorerna Jan Grabowski och Barbara Engelking. Men förtalsanmälan mot dem rörde inte alls att de rapporterat om flera fall, utan om ett konkret fall där uppgifterna var motstridiga om en utpekad individs förehavanden under kriget. Jag har skrivit om detta fall i magasinet Opulens. Det mest centrala är att även om en lägre insats dömde professorerna att be om ursäkt så gick ärendet vidare till högre instans och där beslutade domaren att befria forskarna från att ens behöva utföra den symboliska ursäktsgesten.
Man kan tycka att sådan här ärenden inte hör hemma i domstolar, men polsk praxis och synsätt i frågan har alltid skilt sig åt från hur det fungerar i Sverige. Liknande fall har förekommit vid flera tillfällen tidigare i Polen, före maktskiftet 2015. De är på inga sätt unika eller utmärkande för dagens polska politiska verklighet. Det som skiljer sig åt är hur det rapporteras i utlandet.
Hur man än vänder och vrider på det så kommenterade Chukri förhållanden hon bevisligen inte är så insatt i. Men det viktiga är väl att skriva något som passar in i det dominerande narrativet om läget i Polen än att fördjupa sig en aning och försöka vara saklig.