En varm sommardag i mitten av juli 1940 stod oväntat tiotals polska judar utanför det japanska konsulatet i Kaunas, Litauen. De ville träffa konsuln Cihune Sugihara och be honom utfärda japanska transitvisum. Individerna hade redan inresevisum, utställda av den nederländska konsuln Jan Zwartendjik, till Curaçao i Karibien, men den minst riskabla vägen ut för judar vid den här tiden gick via sovjetiskt och japanskt territorium. Litauen, och övriga baltiska länder, hade intagits av Röda armén i mitten av juni och snart inlemmades nationerna i Sovjetunionen.
Sugihara tog emot judarna som förklarade att de lyckats ta sig ut från det tyskockuperade Polen och med tårar i ögonen bad om att få transitvisum som skulle göra det möjligt för dem att ta sig in i Japan och därifrån fortsätta sin resa. Den japanska konsuln, som såg desperationen i judarnas ögon, sände ett telegram till Tokyo och bad om tillåtelse att skriva ut transitvisum åt judar. Men det japanska utrikesdepartementet svarade att han endast fick utfärda några stycken, inte tiotals och under inga omständigheter hundratals. Sugihara accepterade inte begränsningen. För honom blev det viktigare att rädda människor som i händelse av en tysk invasion skulle befinna sig i direkt livsfara. Därför började han att skriva ut visum åt judar och inom kort köade stora grupper av judar – män och kvinnor, hela familjer – utanför konsulatet. Han visste att sovjetiska myndigheter krävt att alla utländska beskickningar skulle stängas ner, så han arbetade mot klockan. Han satt på sitt kontor från måndag till lördag och skrev visumen för hand ända tills han som sista utländska diplomat tvingades lämna Kaunas i början av september 1940. Hur många dokument hade Sugihara utfärdat? Enligt en officiell lista handlade det om cirka 2 300, men vissa handlingar gällde inte enbart enskilda individer utan var gruppvisum. Den japanska konsulns hjälp nådde troligen cirka 6 000 judar som lyckades ta sig till Japan.
Efter att judarna fått sina transitvisum väntade en lång resa genom Sovjetunionen. Sovjetiska myndigheter gick med på att låta dem resa med transsibiriska järnvägen till Vladivostok och därifrån fick de ta sig till japan. Priset för biljetten var dock betydligt högre för judar än för vanliga resenärer.
Från Vladivostok färdades grupperna av judar med större fiskebåtar till Japan där representanter ur judiska organisationer väntade. Här kommer ännu en diplomat in i bilden, Polens ambassadör i Tokyo, Tadeusz Romer. Mellan Polen och Japan rådde inget krigstillstånd och länderna hade haft goda relationer, inte minst på underrättelseområdet, under mellankrigstiden. Berlin ökade pressen på Tokyo att bryta förbindelserna med polackerna men japanerna stod emot, tills vidare.
När flödet av polska judar till Japan tilltog var det Tadeusz Romer som i egenskap av diplomat tog dem under sina vingar. Hösten 1940 bildade han Polska kommittén för hjälp till krigets offer och satte sin fru som dess ordförande. Kommittén fick ekonomiskt stöd från den polska ambassaden, som i sin tur finansierades av Polens exilregering i London, och från den amerikansk-judiska organisationen för bistånd och humanitär hjälp, Joint.
Men Romer såg inte enbart till att polsk-judiska flyktingar klarade sig materiellt, han ombesörjde också att passlösa polska judar fick sitt polska medborgarskap bekräftat och framför allt skulle han göra allt i sin makt för att säkra deras överlevnad. Med stöd från den polska exilregeringens utrikesdepartement förhandlade han med ambassadörer från USA, Kanada och Storbritannien och försökte få dem att ta emot polsk-judiska flyktingar. Det var inte enkelt eftersom dessa länder inte var entusiastiska mottagare av judiska flyktingar. Till slut kunde dock drygt 2 000 polska judar omfördelas till USA, Kanada, det brittiska mandatet Palestina och mindre grupper till Australien samt Nya Zeeland.
Efter att Japan, på grund av tyska påtryckningar, brutit de diplomatiska förbindelserna med Polens exilregering beslutade kejsardömet att alla utländska flyktingar (däribland nästan tusen polska judar) skulle transporteras till Shanghai som då stod under japansk kontroll. Romer och hans personal flyttades också dit i väntan på ett utbyte av diplomater. I Shanghai fortsatte Romer oförtrutet sitt arbete med att omlokalisera polska judar ända tills han tvingades lämna staden sommaren 1942. Britterna gick med på att låta nästan 400 judar bosätta sig i Palestina, men allting föll på att sovjetiska myndigheter avslog polackernas begäran om transit till Mellanöstern.
Innan Romer tvingades lämna Shanghai, och då lyckades få med sig en mindre grupp judar ombord på fartyget, i augusti 1942 hade han arbetat hårt för att skapa strukturer som kunde fortsätta att bistå polska flyktingar. Tack vare honom kunde de skapa en gemenskap och organisera ett polskt och judiskt kulturliv. Viktigast av allt – de kunde överleva.
Cihune Sugihara, som 1985 tilldelades medaljen Rättfärdig bland folken för sina insatser, är förmodligen betydligt mer känd än polacken Tadeusz Romer.
I sammanhanget kan det vara värt att lägga till att Romer inte var ensam bland polska diplomater som hjälpte judar under kriget. På senare år har den så kallade Bern-gruppen uppmärksammats och i januari 2020 skrev jag en gästkrönika i GP om denna fascinerande grupp polska diplomater som i samverkan med judiska företrädare försökte rädda judar.
Man kan undra varför intresset för den här typen av polska räddningsaktioner är så litet i Sverige när det samtidigt inte är svårt att hitta artiklar som beskriver vissa polackers övergrepp på judar under kriget. Jag har mina tankar kring detta men det är reflektioner som jag kanske skriver om framöver.