Den polska kommunistregimen hyste sannerligen inga samvetsbetänkligheter när det kom till att kväsa folkliga protester med våldsmetoder. Inte ens dödligt våld var regimen främmande men så hade ju den kommunistiska dominansen i Polen efter andra världskriget etablerats med skrämseltaktik, våld och terror. Kommunismen hade påtvingats det polska folket med hjälp av sovjetiska bajonetter och polska kollaboratörer samt önsketänkare och nyttiga idioter.
När marken skakade under det kommunistiska arbetarpartiets fötter efter augustiavtalet 1980 var beslutet att neutralisera fackföreningsrörelsen Solidaritet och återta kontrollen över samhället genom att införa undantagstillstånd (med krigslagar) bara en fortsättning på hur regimen brukade reagera när befolkningen opponerade sig. Låt vara att kommunistdiktaturens ledning aldrig tidigare infört ett nationellt sk krigstillstånd men deras övertygelse att den drastiska åtgärden behövdes avslöjade enbart känslan av maktlöshet och desperation som grep omkring sig i partiet.
Införandet av undantagstillstånd och krigslagar den 13 december 1981 (läs min gästkrönika i GP) överraskade polska arbetare och Solidaritetsrörelsen. Tusentals lokala och regionala fackföreningsledare samt ledande aktivister fördes bort av säkerhetstjänsten redan under småtimmarna och internerades. Berövade sina ledare blev det svårt för vanliga arbetare att koordinera strejker som motståndsyttring mot regimens offensiv, men det hindrade inte dom från att organisera protester, även om de visste vad de riskerade.
Några timmar efter midnatt den 13 december nåddes nattskiftet i gruvan Wujek av upplysningen att företrädaren för Solidaritetsavdelningen, Jan Ludwiczak, hade plockats in av polisen. Klockan sex på morgonen förstod de varför, general Jaruzelski hade i tv och radio deklarerat undantagstillstånd i hela landet. Stridslystnaden steg men prästen som höll i morgonmässan för gruvarbetarna övertygade dom om det rätta i att avvakta till måndagen och att då, när fler arbetslag var närvarande, ta ett beslut om eventuella åtgärder. På måndagsmorgonen deltog gruvarbetare från de båda skiften i ett stormöte och man bestämde sig för att arbetsvägra intill dess att Ludwiczak återvände. En delegation skickades till kommissarien som var ansvarig för gruvverksamheten i regionen men där hade de ingenting att hämta. Budskapet var att de skulle återuppta arbetet. Detta motiverade gruvarbetarna att fortsätta protesten och att den skulle pågå ända tills Ludwiczak släpptes fri och undantagstillståndet upphävdes. Redan under natten till tisdagen den 15 december etablerades en strejkkommitté och under dagen kom boende i trakten med mat för att visa sitt stöd. Vid det här laget pågick liknande strejker i fjorton gruvor.
Under tiden hade regimens säkerhetsstyrkor mobiliserat. Först skickades pansarfordon och kravallpolis in mot gruvarbetare som strejkade i gruvan ”Juli-manifestet”. Kravallpolisens stormningar av anläggningen möttes av intensiv stenkastning och först när en specialpluton använt sina skjutvapen och sårat fyra arbetare kunde man kväsa strejken. Nyheten om detta nådde givetvis arbetarna i Wujek som började att utrusta sig med metallstänger, pikar och kablar. Olika typer av blockader framför porten hade också anlagts.
På morgonen den 16 december anlände en delegation till de strejkande arbetarna. Gruvans direktör hade sällskap av högrankade militärer och poliser. När de försökte förmedla att strejken saknade mening och mål svarade hundratals gruvarbetare med att sjunga den polska nationalsången. Klockan 09:00 fick gruvarbetarna veta att de hade en timme på sig att avsluta strejken och lämna området. Det var ett ultimatum som de avfärdade. De tänkte inte ge upp.
Strax efter klockan 12 gick den motoriserade kravallpolisen till angrepp efter att en stridsvagn forcerat muren som omgärdade gruvområdet. Gruvarbetarna försvarade sig genom att kasta tegelstenar och poliserna svarade med tårgas. Ingen sida vek sig och ansvarigt polisbefäl bestämde sig för att skicka in en beväpnad specialpluton runt halv ett. Omgående efter att den gått till aktion hördes skottlossning. Tiotals gruvarbetare skottskadades. Sex stycken dog på stället och ytterligare tre avled på sjukhuset.
Strejken hade kuvats och ännu en gång stod regimen med blodiga händer.