Hemmaarmén – 80 år

Den polska väpnade motståndsrörelsen Hemmaarmén uppstod för 80 år sedan efter ett beslut av general Władysław Sikorski (den polska exilregeringens premiärminister, tillika överbefälhavare) i februari 1942. Hemmaarmén kom att bli en av de största motståndsorganisationerna i tyskockuperade Europa.

Den 14 februari 1942 utfärdade general Sikorski en order som innebar att den ditintills största motståndsarmén i ockuperade Polen, Unionen för väpnad kamp (befälhavare general Stefan Rowecki), samlade flera andra väpnade motståndsrörelser i en enda befälsstruktur och organisation benämnd Armia Krajowa (AK) – Hemmaarmén. Sikorskis beslut markerade startskottet för en febril aktivitet som resulterade i att Hemmaarmén ärvde en manskapsstyrka om 50 000 man och så småningom växte till en formidabel motståndsarmé med över 300 000 män och kvinnor i rullorna. Hemmaarmén blev en paraplyorganisation för grupperingarna inom Unionen för väpnad kamp, bondebataljonerna, vissa nationalistiska grupperingar och delar av den socialistiska motståndsrörelsen. Socialdemokrater och konservativa enade sina krafter i motståndet mot en gemensam fiende. Endast kommunister och högernationalister valde att stå utanför.

Med omorganiseringen kom också ordern att motståndet nu skulle gå från begränsade sabotageaktioner till omfattande diversionsuppdrag och partisankrigföring för att på sikt mynna ut i ett öppet nationellt uppror. Men sommaren 1942 var ett sådant uppror långt borta eftersom det saknades både utrustning och utbildad personal. (För att möta behovet inrättades ett nätverk av hemliga militära skolor.) Dessutom befann sig allierade trupper utom räckhåll. Tills vidare inriktades kampen mot mål som var vitala för den tyska ockupantens infrastruktur och i förlängningen störa tyskarnas operationer i Sovjetunionen. Från 1942 och framåt slog Hemmaarmén hårt mot broar, järnvägsspår, järnvägsvagnar, magasin, telekommunikationer, militära transporter, flygplatser och vaktposteringar. Enligt vissa beräkningar ska hemmaarméförbanden bland annat ha förstört 979 järnvägsvagnar, 38 järnvägsbroar, 68 flygplansmotorer, 1 167 bensintankar och bränt ner 122 förråd och 15 fabriker. Dessutom förstörde eller skadade man över 4 000 militära fordon.

Medan diversionsinsatserna utfördes i Polens centrala delar, kom partisankrigföringen att utkämpas i landets östra. Där opererade lokala Hemmaarmébataljoner i glesbefolkade områden och gömde sig i skogarna, därav kallades de också för ”skogsförbanden”. Nyårsnatten 1942 tog några av dessa skogsförband upp kampen mot tyskarnas tvångsförflyttningar av polacker från Polens sydöstra delar. De hårdaste striderna mot tyska förband ägde rum i skogarna runt städerna Zamość och Krasnobród. I februari 1943 avbröt tyskarna tvångsförflyttningarna och koloniseringen av området. Skogsförbanden skulle fortsätta att operera även efter krigets slut, men då mot en helt annan fiende.


Tadeusz Komorowski, Hemmaarméns befälhavare 1943-1944.

Parallellt med den väpnade kampen bedrev Hemmaarmén också en effektiv underrättelseinhämtning. Att bevaka de tyska markförbandens och Luftwaffes förehavanden på östfronten var en del i denna verksamhet, men inte den mest prioriterade . Den främsta underrättelseinsatsen gjordes i juni 1943 när Hemmaarmén skickade över rapporter om och ritningar över tyskarnas raketforskningsanläggning i Peenemünde. Sensommaren och hösten 1943 utsattes denna anläggning för upprepade allierade flygräder utifrån bland annat polackernas rapporter.

En annan central del i underrättelsearbetet var att samla in material och information om de nazistiska koncentrationslägren. Redan före Hemmaarméns bildande hade Witold Pilecki, som organiserat en helt egen motståndsrörelse 1939, självmant låtit sig fängslas i Auschwitz i september 1940. I lägret bildade han omedelbart en samverkansgrupp och inom några veckor började medlemmarna att föra ut information till Unionen om väpnad kamp om Auschwitz. Pilecki tillbringade tre år i koncentrationslägret innan han och två andra kamrater flydde. Efter flykten skrev han ner en utförlig rapport om förhållandena i Auschwitz. Hans rapport skickades till London och förmedlades till britterna via den polska exilregeringen men informationen betraktades inte som prioriterad. Inte heller Hemmaarmén nappade på hans förslag att anfalla koncentrationslägret.

En annan polsk motståndsman som tillhörde Hemmaarmén var kuriren Jan Karski. Det var han som från 1942, med hjälp av exilregeringen, upplyste västallierade statsmän om den nazityska förintelsen av polska judar. Han träffade politiker, kyrkliga ledare och intellektuella och delgav dem sin rapport muntligen. Men förutom vissa offentliga tillkännagivanden gjordes inte mycket, förutom punktinsatser, för att rädda de kvarstående resterna av det judiska folket. Judarna, sade man, skulle räddas genom en seger i kriget.

Förhållningssättet gentemot judarna var annars inte odelat empatiskt på alla nivåer inom Hemmaarmén men det finns inget fog för anklagelser om att motståndsrörelsen var genomsyrad av antisemitism. I dess led fanns givetvis såväl antisemiter som filosemiter och individer som inte hade någon uttalad relation eller syn på polska judar. Överbefälhavaren Sikorski hade varit tydlig i sina uttalanden och krävt att assistans gavs till judar. Inom Hemmaarmén fanns en särskild avdelning – kodnamn Żegota – vars enda uppgift var att hjälpa judar på olika sätt. Motståndsrörelsen utfärdade och verkställde dödsdomar mot polacker som utpressade eller angav gömda judar. Det var den polska motståndsrörelsen som rapporterade om nazityskarnas övergrepp mot judar. Ingen vet hur många judar som togs in i Hemmaarmén och stred i dess fältförband men troligen handlar det om hundratals. Ett mer prominent exempel är doktor Julian Aleksandrowicz. Våren 1944 togs han ut från Kraków, där han gömt sig med sin familj, av Hemmaarmén och placerades i en enhet i trakterna kring Kielce och Radom (alltså söder om Warszawa) som läkare och plutonchef. För sina krigsinsatser dekorerades Aleksandrowicz med flera polska medaljer, bland annat Virtuti Militari (Polens högsta militära utmärkelse).

Sen finns det naturligtvis flera exempel på helt motsatt beteende, där enheter ur Hemmaarmén plundrade och dödade påträffade judar ute i skogarna.

Hemmaarméns största vapeninsats blev Warszawaupproret i augusti och september 1944. Upproret varade i 63 dagar men slutade i ett förkrossande nederlag av olika skäl. Läs mer om upproret i min bok, Warszawaupproret 1944 (Historiska media, 2021).

Monument över Warszawaupproret. Foto Artur Szulc.

Den polska Hemmaarmén var ett unikt fenomen i tyskockuperade Europa. Polackerna lyckades att förena olika politiska krafter och viljor i en enda organisation. Man byggde upp ett imponerande nätverk som engagerade hundratusentals polacker som var beredda att ge sina liv för ett fritt Polen.