Hösten 1795 delades den sista biten av Polen mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Därmed hade en av Europas äldsta och största stater utraderats från kartan. I delningsmakternas propaganda hette det att balans uppnåtts i Centraleuropa. Samma slags retorik skulle, som bekant, höras 1939.
Polackerna, och framför allt adeln, hade svårt att förlika sig med rikets öde. Därför var det oftast adelsfamiljer som övergått i en jordägarklass som blev pådrivande i frihetssträvandena som ofta blossade upp i form av uppror under 1800-talet. Med tiden anslöt sig polska bönder också till upproren efter löften om att livegenskapen skulle avskaffas i ett självständigt Polen. Det fanns dock också andra skäl bakom de polska böndernas och arbetarnas kampvilja. Delningsmakterna bedrev en sträng antipolsk politik i sina respektive polska landsdelar. Särskilt Preussen och Ryssland motarbetade det polska språket, kulturen och den katolska kyrkan. Språket och religionen var viktiga beståndsdelar i en polsk identitet.
Av samtliga tre delningsmakter behandlade Tsarryssland sina polska undersåtar allra värst. Därför var det inte förvånande att två stora polska uppror under 1800-talet var riktade just mot Ryssland, ett 1830 och ett 1863.
.jpg){kind=link}
Hos polackerna tändes ett hopp om förbättringar och kanske viss autonomi när Alexander II blev tsar våren 1855. Han utfärdade en amnesti åt polacker som deporterats till Sibirien och tillät polackerna att grunda ett lanthushållningssällskap i Warszawa med aristokraten Andrzej Zamoyski som ordförande. Sällskapet skulle ägna sig åt jordbruksfrågor men blev snart en plats där även politik diskuterades. Polska jordägare och aristokrater var inte överens sinsemellan om hur man borde förhålla sig till den ryska övermakten. Vissa menade att autonomi bäst kunde uppnås genom politisk aktivism och kampanjer i utlandet. Dessa kom att betecknas som de ”vita”. Den ”röda” sidan drev istället linjen att endast ett uppror var rätt väg.
En konfrontation mellan dessa två ståndpunkter inträffade i april 1861 när greve Aleksander Wielkopolski, utsedd av den ryska rikståthållaren till chef för vissa delar av den civila förvaltningen i det som kallades Kongresspolen, beslutade att upplösa lanthushållningssällskapet. Wielkopolski hade förespråkat ett närmande till Ryssland som ett led i ansträngningar för ökad autonomi. Den 8 april samlades en polsk folkskara på Slottstorget i Warszawa och protesterade mot beslutet. Ryska soldater öppnade eld och tiotals polacker dödades. Wielkopolski hade sanktionerat den väpnade responsen.
Aktionen komprometterade idén om att dialog var rätt väg att gå.
Trots vissa obetydliga ryska eftergifter var det inte tal om att ge polackerna politiska friheter. Tvärtom infördes undantagstillstånd i Kongresspolen och exempelvis förbjöds folksamlingar. I november 1861 gick ryska trupper in i Warszawas kyrkor för att förhindra minnesstunder kring årsdagen för general Kosciuszkis död. Generalen var en nationalhjälte som lett kriget mot Ryssland 1793. Ledare för samtliga trossamfund i Warszawa protesterade mot ingripandet som innebar att tusentals troende arresterades och stängde sina kyrkor och synagogor.
Andrzej Zamoyski, som tillhörde den vita falangen, försökte ändå att söka ett samförstånd med ryssarna, och ligga ett steg före den mer radikala ”röda” sidan. Det slutade med att Zamoyski tvingades till exil.
Ledda av Jaroslaw Dabrowski började de röda att förbereda ett uppror. Ett politiskt organ, Nationella centralkommittén, bildades. Dess uppgift blev att koordinera det underjordiska arbetet och hantera bildandet av paramilitära enheter.
I ett försök att underminera de röda bestämde Wielkopolski att 12 000 unga stadsbor skulle tvångsinkallas till den ryska armén den 14 januari 1863. Detta skulle allvarligt försvåra genomförandet av ett uppror och därför utropade Nationella centralkommittén sig som en provisorisk nationell regering den 22 januari och förklarade krig mot Ryssland. Trots meningsskiljaktigheter valde företrädare för den vita sidan att stödja upproret, åtminstone materiellt och ekonomiskt.
De polska paramilitära grupperna, som i huvudsak anfördes av lokala befälhavare, kunde samla cirka 6 000 man under vapen men när även bönder anslöt sig till kampen växte antalet till kanske 30 000. Det var ändå alldeles för lite mot vad ryssarna kunde sätta in.
De polska frihetskämparna tvingades därför till gerillakrigföring som gick ut på att arrangera bakhåll mot patrullerande ryska trupper och försvinna in i skogarna. Upproret spred sig till litauiska och belarusiska områden som tidigare ingått i samväldet Polen-Litauen. Dess skogsområden var idealiska gömställen och basområden för spridda polska rebellgrupper. Den valda polska taktiken innebar att några större slag aldrig utkämpades förutom en och annan större drabbning som kanske involverade några tusen soldater på båda sidor.
Polackernas kamp för nationellt självbestämmande vann sympatier runtom i Europa. Särskilt i Sverige uppstod en stark opinion för Polens sak. Det skrevs ofta om upproret i svenska tidningar såsom Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Polenkommittéer etablerades och det ordnades mottagningar och banketter för Polens sak. En sådan ägde rum i börssalen den 27 mars 1863 i samband med ankomsten av prins Konstanty Marian Czartoryski, brorson till Adam Czartoryski som varit ledare under det polska upproret mot ryssarna 1830–31. Konstanty hade sänts till Sverige för att söka den svenska kungens stöd; förgäves som det skulle visa sig. På banketten fanns bland andra poeten Carl Snoilsky som förmodligen såväl skålade för Polen som entusiastiskt ropade ”Lefve Polen”! Men hans dikter med upproret som tema bör snarare kategoriseras som politiskt medveten poesi och inte romantiska hyllningar till den polska frihetskampen. Det var omvärldens, och Sveriges passiva hållning, som han riktade kritik mot. Alla högtidstal och deklarationer omsattes aldrig i konkreta åtgärder och det irriterade Snoilsky.
Hjälpen som uteblev kommenterar Snoilsky i dikten ”På Polens grav” så här:
Ve för det svärd,
vilket icke slog,
då blott ett hugg hade varit nog!
Förutom Snoilsky engagerade sig flera svenska kulturpersonligheter för Polen, såsom professorn och biskopen Esaias Tegnér, samt författare som Artur Blanche och Fredrika Bremer.
Trots all Polenvänlig opinion och allt kampanjade, hos bland annat kung Karl XV och Napoleon III, lämnades den polska frihetskampen åt sitt öde.
Redan tidigt hoppades polackerna alltså att länder som Frankrike eller Storbritannien samt även Sverige skulle ställa sig på upprorsarméns sida och intervenera militärt mot Ryssland. Varken London eller Paris hade några sådana planer trots stöduttalanden. Otto von Bismarck, Preussens regeringschef som hyste starka antipolska uppfattningar, föreslog att även preussiska förband kunde hjälpa till med att slå ner de polska rebellerna. En överenskommelse undertecknades men implementerades aldrig efter negativa reaktioner från västmakterna. Tsar Alexander skulle hantera den polska revolten på egen hand.
Hösten 1863 utsågs en gemensam befälhavare för de polska upprorsstyrkorna, Romuald Traugutt. Han hade tidigare tjänstgjort i den ryska armén som högrankad officer och var en erfaren militär som bland annat deltagit i Krimkriget. Frihetskämparna behövde någon slags framgång, ta kontroll över en stad eller provins. Det lyckades man aldrig med, trots Traugutts försök att styra upp stridsinsatserna och införa mer disciplin i leden.
Tsar Alexander satte in hundratusentals ryska soldater som tillämpade skoningslösa repressalier mot byar som misstänktes bistå rebellerna. Hus brändes ner och bybor avrättades. Ofta ägnade sig soldaterna även åt plundring.
Terrormetoderna fick effekt men inte den ryssarna hade hoppats på. Förutom piskan användes därför även moroten. I mars 1864 utlovades utökade rättigheter för polska bönder och en jordreform. Detta fick böndernas stöd för upproret att svalna markant. Utan den folkliga basen blev det än svårare för rebellstyrkorna att härda ut. Ett svårt slag mot kampen kom också i april 1864 när tsarens säkerhetsstyrka lyckades att arrestera Traugutt vars identitet röjdes av Artur Goldman, upprorsförvaltningens kassör. Goldman hade själv blivit arresterad och riskerade dödsstraff men deporterades till Sibirien där han förmodligen avled. Traugutt hängdes i augusti 1864.
Sakteligen dog upproret ut och polackerna skulle få smaka på tsarens hämnd. Tillfångatagna ledare hängdes på galgar som ställts upp på torg runtom i polska städer. Tusentals frihetskämpar deporterades till Sibirien och polska jordägare som stöttat upproret fick sina egendomar konfiskerade eller tvingades att betala höga böter.
Många polska upprorsmän flydde norrut, till Sverige. En av dem var Henryk Bukowski, som 1870 grundade auktionsföretaget Bukowskis.
Januariupproret misslyckades och polackerna fick betala ett högt pris. Upproret hade oddsen mot sig men polackernas största misstag var att de hoppades på att omvärlden skulle reagera. Deras främsta bedrifter under upproret 1863–1864 var de väpnade smågruppernas gerillakrigföring, som plågade den överlägsna ryska armén, och att organisera en underjordisk stat mitt framför näsan på ryssarna.
Arvet efter januariupproret levde kvar hos polackerna i generationer.