Föga kunde jag ana att min text i magasin Opulens om tyska mord på polska familjer som gömt judar skulle väcka en sådan reaktion (Opulens 8/12) från författaren Grzegorz Flakierski. Han har i och för sig varit på mig tidigare, om min bok Judarna har vapen, med i princip samma typ av argumentation och insinuationer. En sak som han störde sig på då var bland annat att jag i den boken skriver att judiskt liv trots allt blomstrade i mellankrigstidens Polen. Detta är en helt okontroversiell beskrivning, upprepad av många historiker (däribland sociologen och historikern prof Jan T Gross). Jag är övertygad om att Flakierski känner till Gross böcker.
Nu antyder han igen att jag undanhåller fakta och upprepar ”högernationalistiska” myter.
Först och främst är det egentligen svårt att förhålla sig till Flakierskis resonemang eftersom han utifrån min text, som är tämligen avgränsad rent ämnesmässigt, för ett tämligen yvigt resonemang. Jag menar, var i min text kan man ens utläsa att vi inte ska minnas vad antisemitism och rasism kan leda till? Var i min text kan man utläsa allt annat som Flakierski känner ett behov av att kommentera? Snarare argumenterar han mot halmgubbar.
Men låt mig försöka kommentera vissa påståenden i Flakierskis text, även om jag tvingas vara lika spretig.
Först, rubriken. Ja, det fanns antisemitism i Polen före Förintelsen. Flakierskis text handlar inte om detta, och vad vill den förmedla? Jag förnekar inte att det fanns antisemitism i Polen före kriget.
Sen. Fotot på Auschwitz. Vad har det med resten av Flakierskis resonemang att göra? Auschwitzlägret anlades inte av polacker. Det anlades av tyskarna i syfte att internera och plåga polacker.
Över till några av huvudpunkterna
Det är slående att han tillgriper vissa favoritargument som används, företrädesvis i vänster- och vänsterliberala kretsar (om vi nu ska slänga oss med den här typen av etiketter) när polsk hjälp till judar ska förringas. Ett är att tyskarna införde dödsstraff för olika slags förseelser men att det inte avskräckte polacker från att smuggla mat, agera kurirer, gömma vapen etc. Det stämmer men såvitt jag vet tillämpades inte kollektiv bestraffning. Det vill säga, hela familjer mördades inte på ort och ställe som straff för ”brott” begångna av enskilda familjemedlemmar.
Vidare menar Flakierski att polackers riskbenägenhet var mindre när det kom till att hjälpa judar. Det finns inga skäl att ifrågasätta detta konstaterande. I mångt och mycket var polacker och judar främlingar för varandra. Flera studier bekräftar att polska judar som hade polska bekanta och vänner hade större chanser att få hjälp än sådana som saknade personliga kontakter. Förvånas någon av detta? Eller tror man att polacker kastade sig över vartenda tillfälle att hjälpa andra polacker, även om de var främlingar? Så var det givetvis inte.
Ett annat favoritargument är att de som gömde judar främst var mer rädda för sina egna grannar än för tyskarna. Detta påstås ha varit ett genomgripande mönster, men ingen har presenterat en övergripande studie som verifierar dess giltighet. I vilket fall uttryckte Wladyslaw Bartoszewski (fd fånge i Auschwitz, professor och polsk utrikesminister) något liknande i en intervju i en tysk tidning 2011. Under kriget var han nämligen djupt inblandad i hjälp till judar, för vilket han belönades med medaljen Rättfärdig bland folken. Saken är bara den att han har sagt mot sig själv och bland annat tidigare yttrat att han under ockupationen inte stötte på en enda – varken i sin familj, bland sina vänner eller i sin omgivning (grannar får vi anta) – som ansåg att det var fel att hjälpa judar. Men om atmosfären nu var så fientlig över allt, hur det var möjligt att rädda någon över huvud taget? Jag skulle kunna utveckla den här punkten men det får bli vid senare tillfälle. Faktum är att polacker, som var inblandade i underjordisk verksamhet, var vaksamma mot alla. Och oavsett om de hjälpte judar eller hjälpte motståndsrörelsen så var de försiktiga. Särskilt som tjallandet kom igång redan under 1940. Faktum är att tjallarbreven till Gestapo bedömdes bli så besvärande att motståndsrörelsen inrättade särskilda celler av brevbärare och posttjänstemän som fick i uppgift att kapa misstänkta tjallarbrev. Grannar angav varandra för allt möjligt: antitysk verksamhet, vapengömmor, stöldgods, undanhållande av varor etcetera. Samma slags fenomen förekom i alla ockuperade länder men i högre omfattning i länder där tyskarnas ockupationspolitik var grövre.
Det är helt korrekt att de senare årens forskning i Polen visat att övergrepp mot judar som försökte att gömma sig var mer vanligt förekommande än vad historiker tidigare har antagit. Professor Jan Grabowski, knuten till det polska centret för Förintelsestudier, har påstått att polacker kan ha mördat över 200 000 judar. Denna siffra är populär i vänster- och vänsterliberala kretsar som bryr sig föga om bevisläget bakom själva påståendet eftersom det passar in i deras politiska agenda.
Saken är bara den att flera forskarkollegor vid centret har fjärmat sig från den siffran. Professor Dariusz Libionka, en av Grabowskis kollegor, har också ifrågasatt varför så många fokuserar på hur polacker agerade. I Polens östra regioner var polacker i minoritet, där bodde främst vitryssar och ukrainare samt att det också fanns tyskar och folktyskar i andra regioner. Dessa angav, rånade och mördade judar. Urskuldar detta polacker? Naturligtvis inte.
Grabowski och Libionka har med flera andra forskare vid centret skrivit tvåbandsverket Dalej jest noc. Detta är resultatet av flera år av forskning med fokus på nio polska kommuner under tysk ockupation. Räknar man ihop antalet mördade judar i dessa kommuner, så hamnar man mellan 6 000 och 7 000. Spannet visar att siffrorna inte är mer säkra än så. Och som sagt, alla mördades inte av polacker, utan också av vitryssar och ukrainare. Man skulle kunna lägga samtliga förövare i kategorin ”polska medborgare” men då kan man fråga sig varför det är viktigt att etniskt kategorisera förövare när det handlar om polacker men inte när det gäller andra.
I verket Dalej jest noc påtalar forskarna en annan sak i inledningskapitlet, att polacker hjälpte judar oftare än vitryssar och ukrainare. Låt mig citera ordagrant på polska: …choć pomoc ze strony Polaków była częstsza niż ze strony Białorusinów czy Ukraińców. Betyder detta att polacker har anledning att slå sig för bröstet? Givetvis inte.
Flakierski har också synpunkter på siffran jag anger, att 2 300 polacker mördades som straff för sin hjälp till judar. Själv kontrar han med 341 men förklarar inte dess bakgrund.
Den härstammar nämligen från Szymon Datner, polsk-judisk historiker som arbetade på Judisk-historiska institutet i Warszawa på 1960-talet. Forskningen har gått vidare sedan 1960-talet. Och siffran 2 300 som jag nämner? Den baserar sig på underlag som åklagaren Waclaw Bielawski samlade in på 1980-talet. Bielawski ingick i undersökningskommissionen av nazityska brott i Polen. Numera ingår den i IPN, Institutet för nationell hågkomst.
Det som IPN gör, är att verifiera informationen i Bielawskis underlag samt gräver vidare i källor som han inte hade tillgång till på 1980-talet. Bielawskis insamlade dokument innehåller information om 2 300 dödsstraff utfärdade för hjälp till judar men huvuddelen av offren förblev anonyma. Identifieringsarbetet driver IPN och ett index med namn och ort upprättas.
Så vad som blir ”fantasisiffror” som ”patrioter” slänger sig med återstår att se. Framför allt måste man besitta hederligheten att erkänna att ingen kommer någonsin kunna ange en exakt siffra över hur många polacker som mördades för att de hjälpte judar. Utöver det måste ju också andra former av bestraffningar räknas in, som exempelvis fängelsestraff eller internering i koncentrationsläger.
Märk väl att jag i min text skriver:
Ingen vet hur många polacker som dödades för att de på olika sätt hjälpt judar. Historiker har lyckats få fram siffran 2 300 efter studier i arkivdokument och andra källor, men det riktiga antalet bedöms vara högre.
Lyckats att få fram…så löst formulerar jag det. Och tillägget att det riktiga antalet bedöms vara högre borde vara helt okontroversiellt.
Vidare in i sin text kommer Flakierski in på polsk medverkan i Förintelsen, hur polacker angav judar eller deltog i jakter på judar som försökte undkomma genom att gömma sig.
Flakierski ger sken av att polsk landsbygdsbefolkning agerade på egen hand, vilket givetvis inte stämmer. När jakter arrangerades så var det i princip alltid tysk polis som utfärdade sådana beslut och ofta tog man gisslan från en närliggande by för att se till att polska män som kallades in för eftersökningar utförde befallningarna. Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen.
Beträffande polsk polis så var den helt underordnad tyska befälsstrukturer och poliser som vägrade utföra sina uppgifter riskerade internering eller dödsstraff. Jag har själv skrivit om den polska hjälppolisen och polska angivare i min bok Marodörer, medhjälpare och mördare (2012). Ingen förnekar förkastliga handlingar som vissa grupper av polacker ägnade sig åt men min text den 6/12 handlade inte om det.
När det gäller Hemmaarmén och de Nationella väpnade styrkorna så ska man vara medveten om det genomslag som kommunistisk propaganda haft avseende dessa organisationers övergrepp mot judar. Det är ingen slump att polska motståndsmän som internerades tidigt under kommuniståren kunde dömas enligt samma lagparagrafer som tillfångatagna nazityska förbrytare. Tveklöst förekom övergrepp mot judar från motståndsrörelsens sida men vad gäller Hemmaarmén och judarna så rekommenderar jag historikern Joshua Zimmermans bok The Polish Underground and the Jews, 1939–1945.
Slutligen. Ingen som följt polsk samhällsdebatt ända sedan slutet av 1980-talet eller är någorlunda medveten om Förintelsens närvaro i Polen – museer, minnesplatser, monument, seminarier, litteratur, teaterpjäser, konferenser, uppsatser med mera – kan påstå att polacker inte konfronterat sin historia. Man kan ha synpunkter på hur detta har gått till och hur olika grupper av polacker har hanterat det men faktum är att Polen varit ett föredöme avseende detta bland forna östländer.
Detta är ett ämne som alltid väcker känslor men det går att vara saklig och diskutera utan att hänge sig åt diverse insinuationer. Annars hamnar man i ett läge där enbart ömsesidiga anklagelser om patriotisk skönmålning och vänsterorienterad svartmålning dominerar till ingen nytta.
Det finns mycket mer att skriva om detta men texten är redan för lång som det är.