År 1924 reste den tysk-judiske författaren Alfred Döblin till dåtidens sydöstra Polen och besökte bland annat städer som Lublin och Lwów/Lviv. Där mötte han ett, på flera sätt, rikt judiskt liv som dock var honom främmande. Den judiska värld som Döblin utforskade och skildrade i sin reportagebok Resa i Polen, tillintetgjordes av tyskarna efter deras anfall mot Polen 1939. Många årtionden senare reser författaren Peter Handberg i Döblins fotspår och möts, av förklarliga skäl, enbart av resterna efter en judisk tillvaro som präglat trakterna i århundraden. Den av nazityskarna utplånade judiska existensen tvingas Handberg därför rekonstruera med hjälp av litteratur och dokument men framför allt via intervjuer av polacker och ukrainare som såg hur judarna försvann under kriget samt egna vandringar genom forna getton, judiska bostadskvarter, synagogor, förfallna begravningsplatser, avrättningsplatser, koncentrationsläger, omlastningsplatser (umschlagplatz) med mera. Handberg möter även människor som på ett eller annat sätt försöker vårda och bevara lämningarna men också återuppliva judisk kultur. Med andra ord är boken Världens yttersta platser framför allt en färd i Förintelsens spår, såväl psykiskt som fysiskt.
I boken varvar Handberg samtal och intervjuer med historiska tillbakablickar, miljöskildringar och personliga observationer samt resonemang om det han påträffar och hör. Min avsikt är inte att ge synpunkter på bokens perspektivval, undertoner, tankegångar eller hur Peter Handberg har valt att tolka och uttrycka sina iakttagelser. En sak som dock slog mig när jag hade avslutat boken är att man som läsare kan få intrycket att polackers inställning till judarnas fruktansvärda öde eller minnet av Förintelsen är obearbetade, bleka, förminskade och besvärliga frågor i dagens Polen.
Polskt historiemedvetande och polsk minneskultur kan givetvis problematiseras men i grunden har Förintelsen ingen perifer plats varken i polsk offentlighet eller i minneskulturen, även om den skiljer sig från exempelvis fransk, tysk eller svensk. Jag vill inte fördjupa mig mer i detta här men låt mig bara påminna om det stora museet (Polin) i Warszawa över judarnas långa historia i Polen som öppnade 2014. Ännu ett viktigt museum förväntas ha invigning år 2023; museet över Warszawa-gettot, ett getto som tyskarna inrättade 1940.
En sak som man måste ha klart för sig är att västra Europa haft en öppen diskussion om och bearbetning av Förintelsen ända sedan 1945. Den friheten kom till centrala och östra Europa först efter 1989. Tveklöst har Polen varit och är ett föredöme i Centraleuropa när det gäller forskning kring och samhällsdebatt om Förintelsen och den polska befolkningens reaktioner och handlingar. Mängder med artiklar, fackböcker, seminarier, konferenser, föreläsningar, paneldebatter, tv-program, dokumentärer, romaner, teaterpjäser och filmer har behandlat detta ämne de senaste tjugo åren på ett fritt och modigt sätt.
Det finns dock tre påståenden i boken som jag vill kommentera. Mitt urval beror dels på att detta är saker som skymtat även i svensk debatt om polsk historieskrivning, dels för att lyfta fram vikten av noggrannhet.
För det första återger Handberg ett samtal han har med en historiker som nämner att polacker kan ha mördat upp till 200 000 judar under kriget. På en annan sida funderar Handberg om inte även angiverier ska räknas in i den siffran. Angiveri ledde nämligen alltid till döden för det judiska offret. Detta antal judiska offer för polska händer är ett antagande som sägs härstamma från den framlidna polsk-judiska historikern Szymon Datner, som var direktör för Judisk-historiska institutet i Warszawa i slutet av 1960-talet. Men han hävdade aldrig att polackerna, på egen hand, mördat 200 000 judar som försökte gömma sig. De senaste årens forskning i Polen har heller inte kunnat bekräfta den höga siffran.
2018 avslutade den polska vetenskapsakademins Center för Förintelsestudier ett forskningsprojekt som pågått under flera år. Resultaten av undersökningarna har presenterats i boken Dalej jest noc, del I och II, (översatt titel: Det är alltjämt natt). I Dalej jest noc studeras förhållanden och villkor för judar i nio utvalda kommuner i Generalguvernementet (det var benämningen tyskarna använde på områden i centrala Polen som aldrig införlivades med Tredje Riket utan förblev en slags koloni styrd av guvernören Hans Frank). Siffran 200 000 förekommer inte i bokens förord eftersom den inte har verifierats. En av forskarna från studien som distanserar sig från nämnda offerantal är professor Dariusz Libionka (direktör för Majdanekmuseets forskningsavdelning). I en intervju i tidskriften Do Rzeczy år 2018 förundras han också över varför det enbart talas om polska förövare i detta sammanhang, men inte om vitryssar, ukrainare och folktyskar som bodde inom Generalguvernementets gränser. Bland annat visar Dalej jest noc att ukrainsk och vitrysk befolkning i Polens före detta östra områden var farligare för judiska rymlingar än polacker.
Studien uppskattar att antalet judar som mördades antingen direkt eller indirekt (angiveri) av lokalbefolkningen (polacker, vitryssar, ukrainare) hamnar på mellan 6 000 och 7 000. Även detta är en beräkning, men mer vederhäftig än tidigare antaganden, som förmodligen kommer stiga när fler mikrostudier genomförs. Siffran 200 000 bör dock inte användas i dessa sammanhang.
Är sifferexercisen nödvändig? Det är trots allt skillnad mellan 20 000 offer och 200 000 – även om förlusten av varje mördad människa inte kan värderas. I diskussioner om skuld så är det rimligt att omfånget på angiveriet och mördandet kan kvantifieras med hjälp av siffror samt att man bryter ner förövarna i etniska kategorier. Den som menar att denna typ av precisering och urskiljning har som avsikt att förminska polsk skuld kan i sådana fall fråga sig varför det är så betydelsefullt att peka ut just polacker, och inte andra, som gärningsmän.
För det andra förundras Handberg över de polska partisanernas likgiltighet inför judarnas öde och undrar varför de inte störde transporterna till förintelseläger. Handberg specificerar inte vilka partisaner han avser men jag utgår ifrån att han främst tänker på Hemmaarmén. Oavsett, för att kunna formulera ett trovärdigt omdöme så måste man först göra en djupare analys och ta flera aspekter i beaktande. Till exempel skulle man behöva sätta sig in i vad Hemmaarmén visste om dessa förintelseläger och när de visste det. Sedan måste man inse att veta och förstå är två olika mentala tillstånd. Man skulle också behöva sätta sig in i Hemmaarméns fältorganisation och deras förutsättningar till olika typer av aktioner samt den tyska ockupationens realiteter. Varje operation som motståndsrörelsen utförde ledde nämligen ofrånkomligen till tyska repressalier mot civilbefolkningen. Slutligen, två frågor som chefer inom Hemmaarmén tampades med dagligen var att försöka komma fram till vilka typer av insatser som gav mest effekt och hur skona civilbefolkningen från tyska straffåtgärder.
Jag kan ge ett konkret exempel. En av Hemmaarméns mest omfattande aktioner mot järnvägsnätet runt Warszawa ägde rum natten mellan den 7 och 8 november 1942. Det var en aktion som planerats och övats i månader. Den natten lyckades cirka fyrtio särskilt tränade soldater att förstöra räls och lokomotiv runt Warszawa. Resultatet blev att tyska tågtransporter genom staden och vidare österut lamslogs, under några timmar i alla fall. Samtliga räls och övriga demolerade installationer förmådde tyskarna att reparera inom elva timmar. För att skona polska civila från tyska bestraffningar planterade de polska soldaterna sovjetisk utrustning på anfallsplatserna. Därmed hoppades man att tyskarna skulle tro att sovjetiska partisaner låg bakom sabotageaktionerna. Den vilseledningen misslyckades och enligt rutin drabbades civila av tyska hämndaktioner. Några dagar efter sprängningarna arkebuserades drygt fyrtio polacker i Kampinosskogen väster om Warszawa och femtio hängdes på fem galgar som placerats runtom i staden, till allmän beskådan.
Förhållningssättet gentemot judarna var inte odelat empatiskt på alla nivåer inom Hemmaarmén men det finns inget fog för den klandrande slutsatsen att den polska Hemmaarméns ledning avstod från sabotageaktioner mot järnvägar som ledde till förintelseläger av likgiltighet inför judarnas öde. Situationen som man befann sig i krävde dock att varje aktion bedömdes utifrån flera olika parametrar. Inom alla militära organisationer sker prioriteringar och Hemmaarmén var inget undantag.
För det tredje citerar Handberg en judisk kvinna, en överlevare, i ett avsnitt i boken som rör massmordet på judarna i Józefów, en stad i sydöstra Polen. Masskjutningarna utfördes av den tyska reservpolisbataljonen 101. Enligt den citerade kvinnan fick tyskarna hjälp från den polska befolkningen under aktionen. Handberg återger citatet utan någon som helst tillägg. Det är nämligen riktigt att det förekom polacker som bistod tyskarna med information men lika sant är att det fanns polacker som varnade eller gömde judar i Józefów i samband med masskjutningarna.
En avslutande fundering rör Handbergs val att inleda sin resa i Förintelsens spår i Polen, och inte i Tyskland, eller närmare bestämt Berlin där Alfred Döblin bodde. Det av tyskarna ockuperade Polen påtvingades en roll som Förintelsens mittpunkt, såväl geografiskt som räknat i antalet mördade judar. Polen var platsen där nazityska beslut beträffande fysisk utrotning av Europas judar omsattes i praktisk handling. De utrotningsläger som tyskarna anlade på ockuperad polsk mark var slutpunkten för en ideologisk och psykisk process vars början fanns i avgörande beslut fattade i Berlin.
Jag delar uppfattning med den israeliska juristen och prisbelönta författaren Yishai Sarid som menar att varje resa i Förintelsens spår borde börja i Tyskland, och inte i Polen. Detta för att motverka en förvrängd bild av vem som initierade, planerade, avsätta resurser och verkställde utrotningen av miljontals judar. Kanske skulle en sådan resa börja i det tyska riksdagshuset i Berlin och gå antingen via museet Topographie des Terrors som dokumenterar nazismens brott eller villan i Wannsee som hyser en utställning om konferensen i Wannsee 1942 och dess betydelse för nazityskarnas förverkligande av den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Med den bakgrunden skulle ett avslutande besök i koncentrationslägret Auschwitz I och II eller vid minnesplatsen i Bełżec ge en helhetsbild av kedjan, från beslut till verkställande.