Zbigniew Semczyszyn var en tjugotreårig lagerarbetare i den polska hamnstaden Szczecin, i nordvästra Polen. Den 17 december 1970 skulle han följa med sin mor för att julhandla men demonstrationerna i staden lockade honom och han ville se vad som hände på gatorna. Framför allt ville han titta på när kommunistpartiets regionala huvudkvarter brann. Han gick dit och kom aldrig hem igen. På morgonen började hans mor att leta efter honom, först på hans arbete och sen hos hans vänner men sonen var borta. Hans öde uppdagades några dagar senare och familjen slogs till marken av sorg.
***
I december 1970 beslutade det polska kommunistpartiets centralkommitté att höja priserna på kött och charkuterier samt ett flertal andra varuslag, som exempelvis kol. Det sistnämnda fanns det gott om, men i övrigt rådde det brist.
Beskedet om prishöjningar förmedlades elva dagar före jul och i samhället togs det emot med ett ramaskri. Höjda priser skulle slå hårt mot det fattigaste lagret av okvalificerade arbetare och bland övriga fanns det inget förtroende för makthavarnas ekonomiska kompetens. Det var heller inte populärt med prishöjningar strax före jul, vilket inte kunde ha överraskat någon i partiledningen men tidpunkten var ingen slump. För att åtgärden skulle få avsedd effekt ville de att folk skulle göra sina julinköp till de nya priserna.
På måndagen den 14 december inledde varvsarbetarna vid Leninvarvet i Gdańsk en strejk och krävde att prishöjningarna drogs tillbaka. Varvsledningen kunde givetvis inte tillmötesgå kravet och efter några timmar marscherade tusentals arbetare ut från varvsområdet och begav sig till det lokala partihögkvarteret. Men ingen där ville samtala med arbetarnas delegation. Frustrationen steg och den stora skaran av arbetare började att i ordnade former demonstrera på Gdańsks gator. På eftermiddagen vände de tillbaka till partihögkvarteret och blev attackerade med tårgas av milisenheter.
Nästa dag strejkade inte bara varvet i Gdańsk utan också i Gdynia. Där fattade Jan Mariański, ordföranden för partiets lokala råd, beslutet att erkänna strejkkommittén som legal genom att underteckna ett avtal med den. Mariańskis beslut var unikt i det polska arbetarpartiets och folkrepubliken Polens historia, och det förebådade framtida överenskommelser. Men då var hans tilltag inte alls förenligt med kommunistpartiets policy.
Tidigt på morgonen samma dag hade nämligen flera höga partidignitärer samlats i Warszawa för ett möte och diskuterat lämpliga motåtgärder. Mötesdeltagarna, bland andra premiärminister Józef Cyrankiewicz, inrikesminister Kazimierz Świtała, milisens överkommendant Tadeusz Pietrzak och försvarsministern Wojciech Jaruzelski samt givetvis Gomułka, hade beslutat att milisens enheter tillsammans med militära förband skulle slå ner demonstrationerna och förhindra påstådd förstörelse av myndighetsbyggnader.
Gomułka hade också gett militären klartecken att skjuta mot demonstranterna. Över tjugotusen soldater och tusentals medlemmar ur milisen (polisen), inklusive Medborgarmilisens motoriserade reserver (ZOMO), understödda av strax över femhundra stridsvagnar och hundratals bepansrade fordon, skulle sättas in mot arbetarna.
Från den 15 december förvandlades de fredliga manifestationerna till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och statsmaktens styrkor. Det huvudsakliga ansvaret för denna våldsspiral låg på regimen som valde att ignorera arbetarnas delegationer och pacificera protesterna med våld. Massiva demonstrationer bröt ut i flera kustnära städer, främst i Elbląg, Gdańsk, Gdynia och Szczecin. Men även ute i landet, i städer som Białystok och Kraków, förekom protester. Olika typer av antikommunistiska slagord och flygblad delades ut i dessa städer, exempelvis stod det på dem: ”Bort med de röda bödlarna i Gdansk”, ”Leve det antikommunistiska kustlandet” och ”Leve Gdansk”.
I Szczecin och Gdańsk attackerades lokala partihögkvarter och sattes i brand. Den blodigaste dagen inträffade den 17 december när militär och milis öppnade eld mot varvsarbetarna både i Gdańsk och i Gdynia samt i Szczecin.
Nästföljande dag kastade statsmakten in avsevärda styrkor i samtliga städer där massprotester förekom, och från den 19 december pågick endast strejken vid varvet i Szczecin. Tre dagar senare upphörde även den. Totalt sett hade minst fyrtioen demonstranter dödats och över tusen skadats. Arbetarna betalade återigen ett högt pris men deras offer var inte meningslösa. De tvingade regimen till eftergifter, förvisso övergående, men varje manifestation försvagade den socialistiska diktaturen och förde Polen närmare en ny samhällsordning.
Efter ännu en omgång av strejker i februari 1971 vid varvet i Szczecin och bland kvinnliga textilarbetare i Łódź drog kommunistpartiet tillbaka prishöjningarna.
***
På juldagen hade Zbigniews föräldrar och en av systrarna gått till medborgarmilisens regionala högkvarter i Szczecin för att fråga om de hade information om sonen. När de blev avpolletterade började fadern att kalla miliserna för förbrytare och efter ett tag plockades det fram album som innehöll fotografier på lik. Föräldrarna började bläddra och fann snart fotografiet på sin son. De hamnade i chocktillstånd men förmådde ändå fråga miliserna vad som hade hänt med kroppen. Ett befäl sade åt dem att söka information hos en begravningsansvarig. De fick kontaktuppgifterna och gav sig av, med förhoppningen att sonens kropp fortfarande fanns i bårhuset. Men sonen hade redan begravts, natten mellan den 22 och 23 december.
Trots försäkringar om att sonen verkligen låg i graven ville föräldrarna ändå se sin pojke. Det var inte tillåtet att exhumera kroppar så de gick till kyrkogården på natten i sällskap med några av Zbigniews vänner. De grävde och drog upp kistan. Mamman kollapsade av sorg när de lyfte på locket och istället klev systern fram för att identifiera brodern. Vid åsynen av den döda brodern blev hon hysterisk och började skrika. Vännerna stängde kistan och lyfte ner den i gropen.
Deras kamrat hade skjutits ihjäl den 17 december i samband med protester utanför kommunistpartiets lokaler och häktet. Zbigniew hade varit en av tusentals som krävt att frihetsberövade demonstranter skulle släppas fria. För att skingra folksamlingen hade kommunistiska säkerhetsstyrkor öppnat eld. Zbigniew var en av dem som träffades och dog. Förutom sina sörjande föräldrar och systrar lämnade han efter sig fru och en treårig son.
Han var bara en av många arbetare som dödades av säkerhetsstyrkor i samband med folkliga protester mot regimen under årtiondena när Polen var en socialistisk diktatur.