Peter Wolodarski, chefredaktör för liberala Dagens Nyheter, har kommenterat det polska oljebolaget Orlens köp av Polska press AB, en polskt mediebolag som äger tryckerier, tjugo regionala tidningar och 150 lokala veckotidningar samt hundratals nätportaler och sajter. I sin ledartext uttrycker Wolodarski djup oro över detta köp som enligt honom är ännu ett steg i auktoritär riktning och ett hot mot fri media i Polen. Allvaret i situationen betonas med hjälp av paralleller till utvecklingen i Ryssland och Ungern. Det är en dramatisk text där Polen används som ett varnande exempel för Sverige och där uppmaningen att det fria Polen behöver få veta att man har många vänner i närområdet fångar den svenska självbilden.
Det retoriska tonläget i Wolodarskis text skiljer sig inte från andra texter om Polen i hans tidning men det känns meningslöst att borra ner sig i det.
Däremot vill jag bara kommentera några saker.
Med sitt köp av Polska press gör Orlen, med den polska staten som delägare, inträde på en tidnings- och mediemarknad som i många år dominerats av tre tunga utländska koncerner: Verlagsgruppe Bauer (tyskt), Ringier Axel Springer Media (tysk-schweiziskt) och Verlagsgruppe Passe (tyskt). Det sista ägde Polska Press. Orlens köp kan ses som ett första steg mot den återpolonisering av media som regeringspartiet Lag och rättvisa har aviserat. Målet är att minska utländskt ägande och skapa en situation som råder i exempelvis Frankrike eller Tyskland.
Man kan lägga till att dessa tre utländska ägare av polska tidningar, tidskrifter och internetportaler har framför allt varit fokuserade på att tjäna pengar, via annonsintäkter. Regional/lokal journalistik har kommit i andra rummet och varit av dålig kvalité.
Jag påstår inte att Orlens köp är klokt eller att den polska regeringsmakten inte kommer att använda Polska press för att nå sina kärnväljare utanför de större städerna. Men man kan undra om kritikerna menar att tyskägda tidningar, motiverade av kommersiella intressen, är en garant för fri media men att polskägda är ett hot? Hur ska man då betrakta situationen i Frankrike där staten är en betydande ägare av exempelvis radio- och tv-kanaler?
Den polska statsmakten kan inte göra vad den vill med Polska press genom Orlen eftersom man inte har aktiemajoritet i oljebolaget. (Jag har dock inte fördjupat mig i bolagsordningen så det finns kanske en klausul som ger statsmakten röstmajoritet.)
Oavsett så kan man då anta att om Lag och rättvisa förlorar makten i nästa val så kommer den nya regeringen att sälja Orlens innehav av Polska press? Eller kommer man att pröva köpet i domstol?
Och om regeringsmakten i Polen skiftar 2023, kommer den nya regeringen (som troligen kommer inkludera partiet Medborgarplattformen eller politiker hämtade ur dagens opposition) att avstå från att politisera polsk public service eller använda sin makt på otillbörligt sätt vilket var fallet upprepade gånger mellan 2007 och 2015 när Polen styrdes av en koalition mellan liberalkonservativa Medborgarplattformen och det agrara, kristdemokratiska Polska folkpartiet.
Efter maktskiftet 2007 och några år framåt rensades polsk public service på journalister, flera på chefsbefattningar, som ansågs vara för lutande åt höger eller som kritiserade regeringen för hur den hanterade flygkatastrofen i Smolensk 2010. Journalister som då antingen förlorade sin anställning eller som degraderades var exempelvis Jacek Sobala (han var chef för den polska radions kanal 3), Anita Gargas (arbetade på polsk television och gjorde granskande reportage) och Jacek Karnowski (som var nyhetschef på tv-kanalen, TVP1). Andra som kan nämnas är Tomasz Sakiewicz, Katarzyna Hejke och Wanda Zwinogrodzka (som var ansvarig för tv-teatern och ofta samarbetade med Institutet för nationell hågkomst vid produktioner som rörde polsk historia). Beslutet att avskeda henne möttes av stark kritik från journalistföreningar som menade att ledningen ville bli av med henne av politiska skäl. Hon såg bland annat till att porträtt av polska krigshjältar som Witold Pilecki sändes i tv. Journalisten Jan Pospieszalski är en annan programledare som, av rent politiska skäl, fick sitt populära debattprogram i TVP1 borttaget från kanalen 2011. Beslutet fattades av dåvarande direktören för TVP1, Iwona Schymalla, som i sin tur valde att avsluta sitt uppdrag i november 2011, även det av politiska skäl enligt henne själv. Hon ansåg att de viktigaste besluten inte togs på den polska televisionens huvudkontor i sydvästra Warszawa utan i den politiska maktens korridorer. (Som påminnelse vill jag lägga till att Polen 2011 styrdes av den ovannämnda koalitionen.)
Men avskedanden eller omplaceringar är en sak. Varje polsk regering har möblerat om i public service eftersom den varit politiserad ända sedan 1990-talet. En annan sak är när statsmakten använder statliga resurser för att utöva påtryckningar eller till och med skickar in säkerhetsfolk mot en tidningsredaktion.
Den kanske mest uppmärksammad händelsen inträffade 2014 när åklagare i sällskap av operatörer ur Byrån för inre säkerhet tog sig in på redaktionen för veckotidningen Wprost och försökte beslagta datorer. Det var tidningen Wprost som avslöjat avlyssningsskandalen som skakade Polen det året och som involverade och komprometterade flera tunga makthavare, bland annat dåvarande utrikesministern Radoslaw Sikorski. Inspelningar inifrån redaktionen i samband med ingripandet visar den aggressiva konfrontationen mellan säkerhetsfolket och journalisterna. I vilket demokratiskt västland hade en åklagare vidtagit åtgärder som inkluderat en direkt aktion mot en tidningsredaktion?
Jag kan ha missat det men var svenska opinionsbildare eller ledarskribenter, som i dag kritiserar Polens regering, upprörda över aktionen mot Wprost 2014?
Tveklöst har dagens polska regering tagit ett fast grepp om public service. Men de har egentligen inte gjort någonting exceptionellt unikt i en polsk kontext, möjligen bara varit mer grundliga och öppna med sina avsikter. Tidigare regeringar har gjort sina ingrepp på mer indirekta och mindre offensiva sätt.
Att sakligt kritisera Polens regering för förd politik är en sak men det verkar som att vissa svenska kommentatorer har drabbats av minnesförlust och verkar ointresserade av att fördjupa sig i och försöka förstå polska realiteter.
Polen behöver vänner, men vänner som inser att Polen inte är Sverige.