Inrotat tankesätt
Historieskrivningen runt andra världskriget och Förintelsen har de senaste årtiondena blivit föremål för intensiv debatt. Inte minst har detta varit synligt i de stundtals hätska diskussioner som uppstått, och uppstår, kring frågor som rör ansvar och skuld beträffande Förintelsen. Zoomar man in på en specifik del av just detta tema så inser man fort att Polen och Förintelsen hamnar i en separat kategori. De stundtals överdrivna och okunniga reaktionerna på den polska lagändringen – den så kallade Förintelselagen – förra året är bara ett exempel på hur formad och djupt rotad perceptionen av Polen och polackernas ageranden är på den här punkten.
Vad menar jag med formad? Jo, att föreställningen att polacker var medskyldiga till utrotningen av judar har en stark resonansbotten i exempelvis i Sverige. Den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska, som har studerat hur svensk dagspress har rapporterat om Polen under åren 1987-1997, skriver i en vetenskaplig artikel i Folia Scandinavica (vol 6, 2000) att
Den bild som man får när man läser svensk press är förhållandevis entydig: polacker insuper antisemitism med modersmjölken. Varje år kommer några artiklar ut i vilka den judiska problematiken tas upp eller åtminstone signaleras. Och budskapet är oftast skrämmande klart: polacker bär också skulden för judeutrotningen eller åtminstone för förföljelserna.
Hur förklarar hon det? Så här:
Efter att ha följt den här ganska mörka och ensidiga skildringen som presenteras i svenska tidningar blir frågan ”varför?” nästan ett måste för den polska observatören. Varför vill svenskar tro att polacker är antisemiter? Att intresset för det judiska är stort i Sverige är man inte förvånad över med tanke på att många judar fann här tillflykt efter andra världskrigets helvete och att ett stort antal polska judar kom till Sverige på 1960-talet då den antisionistiska kampanjen genomfördes av det kommunistiska partiet. Det kan också vara en av förklaringarna till artiklarnas bittra och misstänksamma ton.
En annan förklaring som hon framför, och där lutar hon sig mot vad den forna polska dissidenten och sedan 1989 chefredaktören för Gazeta Wyborcza Adam Michnik har uttryckt, är att omvärlden gärna tillskriver polacker antisemitiska drag som alibi för västvärldens svek efter Jalta 1945. En nation med så mörka egenskaper förtjänade kort och gott sitt öde.
Hennes slutsatser kan säkerligen diskuteras vidare men att artiklar i svenska medier som berör just Polen och Förintelsen oftast domineras av snävt faktaurval och förprogrammerade resonemang som framhäver landets skuld behöver man inte vara forskare för att inse. I Sveriges fall kan man analysera fenomenet som utslag av stereotyp förförståelse. Numera vävs det också in i aktuell politik där det förvandlas till ett verktyg i kritiken mot sittande polska regering.
Göttingengruppen
Just bruket av Förintelsen som ett politisk redskap mot Polen har en längre historia än bara de senaste åren. Redan under 1960-talet ansträngde sig kretsar av tyskar, som förflyttats och fördrivits från områden som efter segrarmakternas beslut tillföll Polen 1945, att minimera tysk skuld och maximera polsk för folkmordet på judar. Sättet de gjorde det på var också försåtligt och drastiskt.
I början av 1960-talet hamnade Förintelsen i fokus i samband med rättegången mot Eichmann i Jerusalem år 1961. Samma år publicerades Raul Hilbergs monumentala verk om det nazityska folkmordet på judar och det publicerades också allt fler böcker skrivna av överlevare. Samtidigt politiserades Förintelsen och blev en konfrontationsyta, inte bara mellan de två tyska länderna, utan också mellan Väst- och Östblocken. I östtysk propaganda utmålades Västtyskland som ett land styrt av forna nazister. Förintelsen användes också av vissa västtyska grupperingar i syfte att utmåla Polen som medansvarigt för massmorden på judar. Avsikten var dels att framställa fördrivna tyskar som offer för polsk aggression, dels ville de kratta manegen för en översyn av gränsen Oder-Neisse-linjen som Polen och Västtyskland ännu inte hade fastställt formellt i en gemensam överenskommelse.
1946 samlades en grupp forskare från forna tyska östområden i staden Göttingen och bildade Göttinger Arbeitskreises Ostdeutsche Wiessenschaftler – Göttingers arbetsgrupp för tyska vetenskapsmän från öst.
Göttingengruppen skulle fungera som en tankesmedja med egen informationstjänst och deras alster publicerades i tidningar som gavs ut av intresseorganisationer för de fördrivna.
Genom Göttingengruppens försorg gavs den polsk-judiska historikern Emanuel Ringelblums essä ”Polsk-judiska relationer under andra världskriget” ut i bokform 1967 av förlaget Seewald som var baserat i Stuttgart. Boken fick titeln Ghetto Warschau. Tagebücher aus dem Chaos (Warszawas ghetto: dagböcker från kaos). Titeländringen var en första manipulation.
Ringelblums essä hade tidigare publicerats i en skrift som det Judisk historiska institutet i Warszawa gav ut. Göttingengruppen hade fått upp ögonen för essän redan 1961 och började använda den i sin propaganda om antisemitism i Polen och polsk påstådd kollaboration i utrotningen av judar. Därefter översatte man, olovligen, hela essän och gav den en ny, missvisande titel. Essän var på inget sätt en dagbok från gettot utan en historisk granskning. Den nya titeln var avsedd att förleda läsaren.
Inte nog med det. Man försåg boken med en fliktext som löd (översatt från tyska):
The author himself put together the diaries, published here for the first time in the Western World from part of the material [from the underground Ghetto archive]. Ringelblum noted that the Germans would not even have been able to track down their Jewish victims without the help of Polish anti-semites. It was the Poles who were willing and able to denounce Jewish people, business, and properties and – once the extensive deportations began – sought to uncover the hiding places of their Jewish fellow citizens.
Som historikern fil dr Stephan Stach, som studerat hur Göttingengruppen försökte utnyttja Ringelblums essä, konstaterar var syftet med den här texten att trycka på polackernas kollektiva skuld samtidigt som tyskarna fick en periferisk roll.
Fliktexten fortsatte också med att misstänkliggöra polacker som hjälpte judar:
Only a small number of Poles hid their Jewish fellow citizens; and even they mostly demanded a high price for their help. Blackmail was the order of the day; even the Polish underground organization only seldom supported the persecuted Jews. The historian recorded how fleeing Jews were murdered by Polish partisan groups.
Boken försågs också med kommenterande fotnoter som bland annat lyfte fram polsk antisemitism i olika sammanhang eller som betonade att förbrytelserna begåtts av SS. Man ville på det sättet begränsa ansvaret för illgärningarna till en mindre grupp tyskar.
Fil dr Stephan Stach framhåller att boken inte verkade ha fått något större genklang utanför de fördrivnas egna tidningar. Det hade förmodligen inte att göra med ointresse för ämnet utan för att just de fördrivna tyskarnas egen dagspress visade sådant stort intresse för den. En tysk recensent i en vetenskaplig journal noterade dock att boken led av brister och att avsikten verkade vara att framställa tyskarna som inte alls så onda, och polackerna som inte mycket bättre. Däremot missade han att koppla ihop inkonsekvenserna med bokens intention att förvränga historien.
Mellan 1967 och 1969 refererades det flera gånger till boken i de fördrivna tyskarnas egna tidningar, exempelvis Der Schlesier, i syfte att rikta strålkastaren på antisemitism i Polen och förminska tysk skuld.
Inget isolerat fenomen under 1960-talet
Oavsett om Göttingengruppens försök att lasta polackerna för medverkan i Förintelsen inte verkade ha fått ett gensvar på bred front i just västtysk dagspress så måste deras ansträngningar också ses i ett större sammanhang. 1958 publicerades Leon Uris roman Exodus och tre år senare utkom Mila 18. 1965 utkom Jerzy Kosinskis roman Den målade fågeln och i den framställs polsk/östeuropeisk landsbygdsbefolkning som primitiv, sexuellt depraverad och djupt antisemitisk. (I själva verket hade Jerzy Kosinski, ursprungligen Józef Lewinkopf, och hans familj överlevt Förintelsen tack vare hjälp från åtskilliga polska katoliker på landsbygden.)
De negativa skildringarna av polackerna framför allt i Uris böcker sporrade Göttingengruppen att vandra i samma spår och utnyttja det i sin propaganda. De ensidiga och vinklade redogörelserna de förmedlade har sina motsvarigheter även i dag.
Underlag till min text är hämtat från:
- Magdalena Żmuda-Trzebiatowska, Om Polen i svensk dagspress, Folia Scandinavica (vol 6, 2000), sid 125-139.
- Stephan Stach, ”It Was the Poles” or how Emanuel Ringelblum was instrumentalized by Expellees in West Germany. On the history of the book Ghetto Warschau: Tagebücher aus dem Chaos, Czech Journal of Contemporary History (vol VI, 2018), sid. 42-61.