Den 10 februari 1940 kom ukrainare till oss och befallde att vi skulle samla ihop oss inför en färd”, minns Władysława Żełtanowska. Under en enorm tidspress försökte familjen att göra sig beredd. Det yngsta flickebarnet hann modern bara vira in i en filt och en annan syster glömde att ta på sig skorna. Władysława ville gå tillbaka in i huset efter ett par skor men en av milismännen slog till henne. Därefter sattes familjen på en släde och fördes till tågstationen i Husiatycza.
Bara några timmar efter avfärden passerade tåget den forna polsk-sovjetiska gränsen. ”Barn, vi är i Ryssland nu”, hade Władysława Żełtanowskas far sagt till dem. Själv skulle han aldrig ta sig levande därifrån.
Traditionen att använda deportation som ett sätt för att undanröja människor hade således en lång historia i landet som från 1922 bar namnet Sovjetunionen.
Massdeportationer från polska områden som Sovjetunionen erövrat i september 1939 skulle komma att ske i etapper: 1940 i februari, april och juni samt i maj och juni 1941. Varje deportationsvåg var inriktad mot en specifik samhällskategori eller grupp av polska medborgare eftersom behovet av att avlägsna – i Moskvas ögon – politiskt farliga element eller opålitliga individer skiftade efter hand. Av den orsaken är det angeläget att titta lite närmare på offrens bakgrund och deportationssiffror. Utan nakna siffror kan det vara svårt att få en uppfattning om vad som egentligen hände.
I december 1939 fattade den sovjetiska regeringen, och kommunistpartiets politbyrå, beslutet att tvångsförflytta bosättare, civila kolonisatörer och skogsarbetare med familjer. Aktionen genomfördes den 10 februari 1940 och totalt förvisades mellan 139 000 och 141 000 människor, varav drygt 80 % var etniska polacker.
Deportationerna fungerade både som en metod för att skaffa ur vägen polska medborgare som kunde tänkas opponera sig mot pågående sovjetisering och som ett vanligt straff. Polacker var i majoritet bland deportationsoffren, men ingen etnisk grupp skonades. Varför just polacker drabbades hårdast berodde på att de var överrepresenterade i yrken och på samhällspositioner som sovjeterna klassificerade som kontrarevolutionära. Polska kapitalister, markägare, storbönder, officerare, fabrikschefer, bosättare, kolonisatörer, poliser, gendarmer, högre tjänstemän och så vidare var alla klassfiender eftersom de ansågs tillhöra en förtryckande samhällselit samt bärare av polsk nationalism. Denna typ av människor passade inte in i det sovjetiska samhällsbygget och skulle därför deporteras. I kommunistisk terminologi definierades denna överklass som ”folkets” fiender, men det verkliga skälet till varför hundratusentals polacker rycktes upp med rötterna och tvingades bort från sina hem hade föga med deras sociala status att göra. Det var deras yrkesmässiga och emotionella koppling till den polska staten som gjorde dem till måltavlor för sovjetisk repression. Och i arbetet med att avlägsna personer lojala till den polska nationen kunde sovjetiska partiorgan förvandla vem som helst, oavsett social bakgrund, till ”folkfiende”.
Människor som skulle deporteras hämtades oftast om natten eller i gryningen. Mellan klockan två och fyra på morgonen verkar ha varit en favorittid. Detta förfarande var reglerat i ett direktiv från oktober 1939 och syftade till att förebygga eventuella motståndsyttringar eller andra icke önskvärda friktioner, som till exempel antisovjetiska demonstrationer från omgivningen. Såväl offer som grannar skulle överraskas av operationerna. Och mycket riktigt gick deportationerna ganska lugnt till ur ett polisiärt perspektiv. I samband med februariaktionen inrapporterade NKVD endast ett fåtal incidenter där människor gjort aktivt motstånd.
Ansvaret att utföra deportationerna lades på så kallade ”trojkor” som bildades distriktsvis och fick befälet över särskilda operationsgrupper. Dessa bestod företrädesvis av NKVD-funktionärer som på lokal nivå förstärktes av milismän och lokala partimedlemmar, samt av reguljära soldater ur Röda armén. Även civila sovjetiska medborgare som skickats till annekterade polska områden för diverse uppdrag förväntades delta.
Personalbristen innebar att milis och partifolk på lokal nivå kom att spela en avgörande roll under aktionerna. Först och främst visste de var offren bodde varför företrädare ur NKVD:s operationsgrupper frekvent använde sig av ortsbundna kommunistiska kollaboratörer, i första hand ukrainare, vitryssar och judar, som vägvisare. Milisen fick också ofta uppgiften att eskortera familjer till tågstationen och vakta dem i väntan på lastning i godsvagnar. Deras aktiva roll i deportationerna av polsk befolkning inpräntades i minnet hos många drabbade.
En polsk kvinna minns:
Den 10 februari 1940 kl 03:00 bröt sig män ur NKVD in i vårt hus och arresterade min far. Han tilläts inte röra sig en millimeter. En av dem stod vid honom med bajonetten redo medan de andra letade efter vapen i alla rum. Vi skakade av rädsla. Min mor började gråta och tappade fullständigt förnuftet. Mina två yngre systrar och en lillebror, väckta ur sömnen, grät också. Trots att jag var äldre än dem kunde jag inte förstå varför vi hade utsatts för en sådan väpnad räd mitt i natten.
När familjerna betraktades som redo sattes de på lastbilar eller slädar och transporterades till närmaste tågstation. I februari 1940 var denna första etapp en riktig prövning på grund av kärv väderlek. Temperaturen hade nämligen sjunkit ner till fyrtio minusgrader. Dåligt klädda spädbarn och skröpliga gamlingar klarade inte av den extrema kylan och avled efter en längre tid på slädar eller öppna lastbilsflak. Deras frusna kroppar lämnades vid vägkanterna. Många mödrar höll dock fast vid sina döda småttingar och försökte ta med liken på godsvagnarna men vakterna tillät inte det. Kropparna beslagtogs och kastades ut i snön. Inte undra på att drabbade polacker hamnade i djup chock och det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilka horribla scener som måste ha utspelat sig på bangårdarna. Den totala paniken lyste genom i folks ansikten och jämmer, gråt och skrik fyllde den kalla vinterluften. Vissa polska familjer var så desperata att de till och med överlämnade sina yngre barn till ukrainska åskådare.
Deportationen i februari var i flera avseenden den värsta på grund av måttlös kyla och att livsmedelsförsörjningen försummades fullständigt. Att operationen hade genomförts under mycket svåra förhållanden medgavs till och med i NKVD-dokumentation. Enligt vissa beräkningar krävde februaritransporten ungefär 14 000 dödsoffer, det vill säga cirka tio procent av det totala antalet deporterade den månaden. Sovjetiska dokument specificerar inte hur många som dog under resans gång utan ger en total siffra för perioden fram till sommaren 1941 och då får vi en lägre siffra. Av dem som deporterats i februari 1940 hade 10 864 personer (7,7 %) avlidit.
Deportationerna var ett av flera sovjetkommunistiska övergrepp mot Polen och polska medborgare åren 1939-1941. Man kan undra hur det kommer sig att de är så lite uppmärksammade i Sverige.
Läs mer om den sovjetiska ockupationen av före detta östra Polen i min bok I Stalins våld (Norstedts, 2010).