1939 var Stefan Starzyński Warszawas borgmästare. Han gjorde vad han kunde för att förbereda Warszawa och dess befolkning för kriget.
Efter Tysklands anfall mot Polen i september 1939 närmade sig tyska pansarspjutspetsar huvudstaden med stormsteg vilket fick Polens ledande politiska och militära skikt att lämna Warszawa. Samtidigt uppmanades alla män i vapenför ålder att göra samma sak.
För Starzyński var det uteslutet att överge staden och civilbefolkningen. Dels var det hans uppgift att stanna kvar på sin post, dels ville han leda genom exempel, precis som han gjort när han var officer i yngre dagar. Han ignorerade evakueringen och gav ut kontraorder om att stadens invånare skulle stanna kvar och försvara sin stad tillsammans med honom. Med sin stab lyckades han att komma tillrätta med kaoset som myndigheternas evakuering orsakat.
Under belägringen erbjöds Starzyński möjligheten att flygevakueras i överbefälhavarens flygplan men han avböjde.
Tillsammans med stadens militära befälhavare försvarade Starzyński det belägrade Warszawa ända till slutet av september 1939.
I oktober 1939 internerades han av tyskarna och sköts ihjäl av Gestapo i december.
Dan Eliassons och andra politikers resor samt besök i köpcentra trots alla rekommendationer och uppmaningar har diskuterats i sk. sociala medier.
Jag är den sista som vill peka finger men reflekterar dessa individer över vilka signaler de sänder med sitt beteende? Och hur tänkte den här moderatpolitikern som kritiserade statsministerns besök på en galleria samtidigt som hon själv befann sig i…Spanien?
I mina ögon beter de sig oansvarigt och nonchalant. Men så är de knappast av Starzyńskis virke. Många i Sverige har förtroende för myndigheter och myndighetspersoner. Hur motiverar folk sitt förtroende när de om och om igen konfronteras med den inkompetens och vårdslöshet som myndighetspersoner uppvisar?
Jag kan ha förtroende för individer inte pga. vad de säger utan hur de agerar, hur de demonstrerar och använder sin kompetens, hur de bemöter andra människor och när de ägnar sig åt självkritiska reflektioner. Att erkänna fel och misstag är nämligen aldrig en svaghet. Det är en styrka.
Med det sagt kan jag lägga till att jag inte erkänner auktoriteter per automatik. Människor måste först bevisa vad de går för.
I de allra flesta fall skulle jag inte ge befattningshavare inom kommun, stat och landsting förtroendet att ens sköta om våra blommor hemma om vi skulle behöva åka bort.
Hårda ord? Långt ifrån faktiskt.