Sommaren 1942 var fyra nazityska utrotningsläger i ockuperade Polen igång med sin verksamhet: Chełmno, Bełżec, Sobibór och Treblinka. I koncentrationslägret Auschwitz hade gasningar också inletts men vid denna tid i betydligt mindre skala. Birkenaus stora mordanläggning tog emot sina första judiska offer först våren 1943. Då hade redan över en miljon polska judar mördats i nämnda förintelseläger. Treblinka, som låg cirka femton mil öster om Warszawa, blev slutpunkten för uppemot 900 000 judar varav majoriteten kom från polska städer som Warszawa, Białystok, Grodno, Kielce med flera. Denna siffra innebär att det var Treblinka, inte Birkenau, som slukade flest polsk-judiska barn, kvinnor och män.
I Treblinka inleddes mördandet sommaren 1942, när den första tågtransporten anlände från Warszawas getto. Vad nazityskarna kallade för ”Groß-Aktion Warschau” (Storaktion Warszawa) skulle bli den enskilt största likvideringsoperationen av ett getto under hela Förintelsen.
På morgonen den 22 juli 1942 kom en grupp tyska SS-officerare till det judiska rådets ordförande Adam Czerniaków. Andra ur rådet tillkallades också. I deras närvaro informerade SS-major Hermann Höfle (som var av österrikiskt ursprung, likt många andra SS-officerare inblandade i utrotningsprogrammet) att antalet invånare i gettot måste reduceras. Uppgiften skulle skötas av rådet. Och SS-majoren varnade dem, om rådets medlemmar inte fullgjorde sina plikter så skulle de hängas. Ett särskilt hot riktades till Czerniaków. Hans fru skulle bli den första att skjutas om han vägrade att lyda order.
Aktionens startdatum sattes till samma dag och den skulle utföras av den judiska ordningsstyrkan. En daglig kvot om 6 000 judar, oavsett ålder och kön, skulle lastas ombord på godsvagnar och, som det hette, omlokaliseras österut. Undantagna var arbetare i tyska fabriker, tjänstemän i det judiska rådets administration och judiska ordningsvakter.
Kort efteråt lämnade SS-männen kontoret och klockan 14:00 affischer upp i gettot med information om den förestående omflyttningsaktionen.
Ingen visste egentligen vad omlokalisering österut innebar och många fruktade det okända.
Med SS-major Höfles order till det judiska rådet hade Warszawas getto infogats i Operation Reinhard (läs min gästtext i GP om denna operation) som var den förtäckta benämningen på utrotningen av polska judar som var koncentrerade i getton tyskarna inrättat i alla större och mindre polska städer under åren 1939–1941.
De flesta historiker är överens om att den slutgiltiga lösningen i bemärkelsen biologisk utplåning antog alltmer konkreta former efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen sommaren 1941. Då började särskilda insatsgrupper att genomföra storskaliga masskjutningar av judar bakom frontlinjen. Parallellt med det tog regionala SS-chefer och guvernörer i ockuperade Polen egna initiativ för att minska antalet judar i sina distrikt. Oberoende av varandra kom de fram till att fysisk eliminering borde vara vägen framåt och det var tankar som löpte ihop med hur Hitler, SS-chefen Heinrich Himmler och rikssäkerhetschefen Reinhard Heydrich hade börjat föreställa sig slutmålet: Alla judar under nazitysk kontroll skulle förintas.
Lärdomar från masskjutningar visade att den metoden var föga effektiv och påfrestande för manskapet. I tyskockuperade Polen hämtade SS-personalen istället inspiration från morden på mentalpatienter och kroniskt sjuka. Då användes buteljerad kolmonoxid i gaskammare. Specialbyggda lokaler och avgaser skulle således tillämpas i läger som ingick i Operation Reinhard. Bełżec och Sobibór tog emot sina första offer våren 1942; och i juli tillkom Treblinka.
När kungörelsen anslogs den 22 juli samlades invånarna framför affischerna. Det som främst drog till sig deras uppmärksamhet var informationen om vilka som var undantagna från deportation. Följden blev att människor strömmade till tyskägda industrier och verkstäder. En del tog med sig egna verktyg för att lättare bli anställda. Andra försökte köpa sig anställningsbevis. Inom loppet av några dagar hade ett par tusen fått anställningar men de invaggades bara i en falsk känsla av trygghet.
Den 23 juli informerades Czerniaków av SS att den dagliga kvoten höjts från 6 000 till 10 000. Även barn skulle inkluderas i transporterna. I ren förtvivlan valde han att svälja ett cyankaliumpiller och i avskedsbrevet till sin fru skrev han: ”De kräver av mig att jag ska döda mitt folks barn. För mig återstår inget annat än att dö.”
Under de första dagarna lyckades den judiska ordningstjänsten få 27 000 personer till omlastningsplatsen (en bangård i gettots norra del) och ombord på godstågen. Därefter blev det svårare och tyskarna gav order till ordningstjänsten om att utföra regelrätta räder och gatublockader. Folk som råkade befinna sig inom avspärrningarna drevs till lastningsplatsen.
Mat användes också som lockbete. De som kom frivilligt till omlastningsplatsen lovades tre kilo bröd och ett kilo marmelad. Knepet fungerade. Tusentals hungriga människor strömmade till och köade för den utlovade brödransonen. Många var fortfarande rädda, men ingen kunde tro att tyskarna först skulle ge dem mat för att sedan döda dem.
Från slutet av juli var tyska SS-soldater och deras utländska hjälppoliser (ukrainare, litauer etc.) allt mer aktiva i aktionen. Brutaliteten ökade markant och i jakten på kvoten skonades ingen.
I mitten av augusti spred sig rykten om gaskammare. Få gick nu självmant till omlastningsplatsen trots brödutdelning. Våldet från tysk sida ökade och även anställda arbetare drevs till godstågen ihop med sina familjer. Så fortsatte det fram till början av september. Vid det laget påminde gettot om en spökstad. På kvällarna härjade patruller av utländska hjälppoliser och fångade in människor som fortfarande vågade sig ut på gatorna.
Den 6 september genomfördes en sista omfattande selektion som pågick i ett par dagar. Resterande judar beordrades till ett par gator i närheten av omlastningsplatsen. Totalt skulle 35 000 judar få ett nummer och hänvisas till en arbetsplats. Tills vidare var de säkra. Övriga packades in i godståg. De som försökte komma undan sköts på fläcken.
Officiellt avslutades Gross-Aktion Warschau den 24 september. Utöver 35 000 arbetare lyckades cirka 20 000 personer gömma sig inne i gettot och ungefär 8 000 hade flytt till andra sidan. Många av dem gömdes hos polacker. Omkring 10 500 hade fallit offer för det brutala våldet i samband med aktionen. Enligt nazityska beräkningar hade över 250 000 invånare omlokaliserats. Den verkliga siffran var förmodligen runt 300 000. Inom loppet av två månader hade alltså hundratusentals judar mördats i Treblinkas gaskammare. De utplånades enbart för att de var judar.
Åttio år har passerat sedan storaktionen. Trots tidsavståndet är det viktigt att på olika sätt hålla minnet av offren levande. Framför allt är det centralt att komma ihåg vad den polska dramatikern och författaren Zofia Nałkowskas skriver i sin novellsamling Medaljonger, utgiven på polska 1946: ”Denna systematiskt genomförda plan var människors verk.”