Den 28 augusti 1942 skrev Franciszek Rusin, som var fogde i en kommun sydost om Kraków, ett brev till en byäldste och informerade honom om tyskarnas förordning avseende den kommande deportationen av judar från kommunen. Fogden Rusin betonade att enligt tyskarna fick ingen judisk man, kvinna eller barn uppehålla sig i terrängen som byäldsten ansvarade för. Byäldsten uppmanades att skicka gisslan som skulle få uppgiften att söka genom hela bosättningen, även buskar. Funna judar skulle omedelbart överlämnas till den lokala polska polisposteringen. Rusin poängterade att den som gömde judar riskerade dödsstraff och ansvaret för att ingen jude uppehöll sig i eller runt byn låg på byäldsten. Om denna uppgift försummades riskerade byäldsten dödsstraff.
Den uppenbara frågan är: kan denna fogde och byäldste anses ha verkställt tyska direktiv på frivillig väg? Visst kan de ha avböjt att arbeta i sina befattningar men ofta hade tyskarna utfärdat bestämmelser om att polacker som haft vissa typer av uppdrag före krigsutbrottet skulle återgå i tjänst annars riskerade de straff.
Situationen som dessa två polacker, fogden och byäldsten, ställdes inför hade skapats av den tyska ockupanten. Deras myndighetsutövning var helt styrd av den lagstiftning som införts av den tyska ockupationsmakten i det så kallade Generalguvernementet, alltså centrala Polen. Varför polacker innehade dessa administrativa befattningar är som sagt en separat fråga men tyskarna var under en första fas inte intresserade av att helt avlägsna polska fogdar, byäldstar med flera. Tyskarna nöjde sig med att placera tyskar eller folktyskar på högre befattningar och lät eller tvingade polacker vara kvar på lägre nivåer med uppgiften att lydigt verkställa tyska order och direktiv. Fogdens eller byäldstens arbete var allt annat än enkel och i deras uppgifter ingick att tillhandahålla, av tyskarna bestämda, kvoter av tvångsarbetare, boskap, spannmål etcetera. En central uppgift var att utföra diverse insatser kopplade till bland annat jakten på gömda judar. Detta kunde vara att ställa folk till tyskarnas förfogade vid sökaktioner. Ofta tog tyskarna gisslan för att försäkra sig om att polackerna som ingick i sökpatrullerna inte avvek från uppdraget eller var alltför passiva. I sådana fall kunde gisslan antingen avrättas eller interneras i läger.
Polsk polis, som var underställd den tyska ordningspolisen, var också beordrad att delta i denna jakt på judar. Jag kallar den polsk polis men denna polisstyrka, som fanns i Generalguvernementet, ansvarade inte inför någon autonom polsk statsmakt eftersom den inte fanns. Manskapet var förvisso polacker som arbetat som poliser före kriget men de hade kallats tillbaka till tjänstgöring hösten 1939 av jur dr Hans Frank, som av Hitler utnämnts till Generalguvernementets guvernör. Den som vägrade kunde vänta sig hård bestraffning.
Alla polacker som på ett eller annat sätt arbetade inom den tyska ockupationsförvaltningen tvingades hantera enorm press. Å enda sidan var de tvingade att följa och verkställa tyska order. Å andra sidan kunde de drabbas av straff från den polska motståndsrörelsen om de ansågs utföra tyska befallningar alltför nitiskt. Byäldstar var inte en grupp som var särskilt utsatt för reprimander från den polska motståndsrörelsen eftersom deras arbete erkändes som svårt och det var inte okomplicerat att döma människor som gick en balansgång mellan att hjälpa sin landsbygdsbefolkning och att följa tyska påbud.
Hur vansklig deras tillvaro var fick sex stycken byäldstar i Radom-distriktet känna på i början av 1943. De lyckades inte få fram de extra leveranser av livsmedel som den tyska ockupationsmakten krävt och som straff sköts de ihjäl. Detta är bara ett exempel på hur hänsynslöst tyskarna kunde bestraffa byäldstar.
Ingen historiker som skriver om den tyska ockupationen av Polen och dess följder för det polska samhället kan utelämna betydelsen av den nazityska lagstiftningen, hur den implementerades och vidmakthölls. Exempelvis låg det på varje byäldste att se till att inga judar fanns i hans by eller på landsbygden runtom. Upptäckta judar skulle överlämnas till polisen. Om det i efterhand kom fram att byäldsten eller byinvånarna underlåtit att informera polisen om att judar rört sig i trakten så förde även det med sig bestraffningar. Dessa kunde drabba fler än byäldsten. I januari 1943 avrättade tyskarna en polsk polis, som var stationerad i en by norr om Kraków, eftersom han undanhållit information om att en polsk-judisk kvinna och hennes ettåriga son levt skyddade i byn.
Det polska folket levde under en grym nazitysk ockupation och ibland får jag känslan av att detta inte är helt uppenbart för folk i Sverige som gärna engagerar sig i diskussioner om exempelvis relationerna mellan polacker och polska judar under kriget.